fredag 26 juli 2013

Ny väg till jobbet - blomsterängarna


Ja, det är torrt i markerna. De stora, kortklippta gräsytorna i stadens ytterområdesparker är gulnade och fnösketorra. Men det finns ett undantag. I Nydalaparken och Hermodsdalsparken har man låtit vissa partier växa upp till blomsterängar.


Jag gissar att man fyllt i med lite fröer, men tilltaget har en skönt vildvuxen ruderatmarkskänsla. Humlor surrar, insektslivet är intensivt och kaninerna skuttar omkring. I Nydalaparken har det bildats en stig genom ängen där folk valt att passera genom den.

Den kommunaltjänsteman på Gatukontoret som hittat på det här borde få något slags pris, eller i alla fall ett hedersomnämnande på årets julfest för särskild lovvärd insats under året.

torsdag 25 juli 2013

Torkan


Torrt. Hett. Gräsbrand. Det är tuffa tider för urbanodlarna i Lindängelund.

Lågorna har närapå slukat de odlarmödor som lagts på att förvandla slänten till en ärtodling. Men med det hotet avvärjt återstår det kanske största: den ihållande torkan. Den rådande väderleken ställer stadsodlingen inför det avgörande testet. Mitt på dan är det obarmhärtigt hett i söderbacken, det gräs som finns kvar är gulsvett av den gassande solen och växtligheten knäar. Ett tyst skrik efter regn ekar över det ökenliknande, framtida parklandskapet.


Det krävs kontinuitet, uthållighet och ett stort engagemang för att hålla liv i en odling under dessa förhållanden. Ännu är inget vatten framdraget till Lindängelund och hur ärtodlarna och föreningen Permakultur, som håller till i den närbelägna Mullbärsbacken, löser vattningen är något av ett mysterium. Kanske hämtar de vatten i dammen som finns i närheten och i så fall är det ett idogt kånkande av hinkar för att hålla liv i plantorna.

Ändå - än så länge hänger det mesta fast vid livet. Sockerärtorna är saftiga och söta.

Mullbärsbacken, en skogsdunge som gradvis förvandlas till plantering, är vanligtvis ett skönt skuggigt ställe. Men också den ligger i söderläge och mitt på dagen bjuds inte mycket skugga. Odlarna i Permakultur är skickliga. Idén är - antar jag i alla fall - att plantera växter som är motståndskraftiga och har förutsättningar att klara det hårda livet i skogen.

Osäkert om tisteln är planterad eller har etablerat sig här på egen hand. Klarar sig i alla fall i alla väder och är dekorativ mot pilevallen som fungerar som vindskydd.

Mullbärsbacken är ett ambitiöst projekt. Här finns många arter, som om de etablerar sig här kommer att bilda en mångfaldig, vacker och i vissa delar ätlig skogsrabatt. Det är den första, kritiska säsongen, men redan kan man ana vilken potential som finns här - och i förlängningen för de blivande odlingsterrasserna i Lindängelund.

Hettan gör det inte lämpligt för att sitta ner och meditera i backen. Svetten rinner, hjärnan kokar och några djuplodande filosofiska resonemang infinner sig inte. Men det går ändå inte att undvika att göra en koppling: precis som växterna här behöver vatten och näring behöver odlingsengagemanget det för att överleva. För en aktiv grupp räcker förmodligen frukten av de gemensamma mödorna, den sociala bekräftelsen och rörelsen i projketet för att det ska klara även perioder av torka. Men liksom i naturen kommer en del odlingsprojekt att växa sig starka och frodas, medan andra kommer att tvina bort.

Stadsodlingen i sin nya tappning - som är något annat än den nytto- och nöjesodling på kolonier och odlingslotter som alltid funnits och som fortfarande utgör merparten av urban odling - har ännu att finna sina former. Eller så handlar det mer om att det kommer att uppstå en mängd olika former, som på olika sätt fångar upp den urbana befolkningens intresse och passion för odling.

Ta till exempel odlingsbäddarna utanför mötesplatsen Lindgården i Lindängen centrum, en liten bit från Mullbärsbacken och ärtodlingen. Förra säsongen etablerades bäddarna här, som ett gemensamt projekt mellan stadsdelen, fastighetsägaren Willhem och ett odlingsnätverk i området. Det blev en lyckad säsong som avslutades med en uppskattad skördefest i centrat.

Av olika anledningar, som kanske kan sammanfattas med att det saknades ett fast rotat och livskraftigt engagemang för odlingen, blev det ingen fortsättning den här säsongen. Så odlingsbäddarna stod där övergivna. En del växter, som smultron, mynta, lavendel och någon bärbuske klamrade sig fast som på nåder. Mest svämmades bäddarna över av ogräs. Alla var överens om att det var en sorglig syn och att man saknade förra årets frodiga plantering, ingen gjorde något åt saken.

Förrän Folkuniversitetet, som har ett engagemang i Lindängen, anordnade en inspirationsdag för odling. Bäddarna röjdes från ogräs och det planterades nytt. Nu är det ett gäng barn och ungdomar som på eget initiativ tar ansvar för att vattna växterna så att de ska klara sig genom sommaren.

Så - var det ett misslyckat odlingsinitiativ från början, eftersom det inte fick en fortsättning som det var tänkt? Eller var det tvärtom ett lyckande, eftersom bäddarna fanns där redo för ett annat initiativ? Jag håller på det senare, som ett exempel på att det inte alltid - snarare sällan - blir som vi tänkt oss men kan bli bra ändå. Som det ju är med det mesta som har med odling att göra. Det oväntade, icke planerade. Fröet som plötsligt gror till en planta i en rabatt, utan att odlaren avsett det men som kanske då tar slumpen tillvara och får en ny art att kultivera.

tisdag 16 juli 2013

Detaljplan för kvarteret Spårvägen

Förslaget till detaljplan för Spårvägen.

Just som jag skrivit att Norra Sorgenfri-processen går lika trögt som vanligt upptäcker jag att detaljplanen för kvarteret Spårvägen (Dp 5102) nu är ute på granskning. Du hittar materialet här, eller så kan du bege dig till stadshuset där den är utställd i entréhallen till och med den 19:e augusti.

Jämfört med det ursprungliga samrådsförslaget nedan, från december 2012, är den största förändringen att en stor del av det befintliga bussgaraget - den nyare delen från 1968 ut mot Nobelvägen - rivs. Kvar blir ett tvärställt skepp med port mot Celsiusgatan. Istället blir det enligt det reviderade förslaget bostäder mot Nobelvägen och en mer skyddad park mellan bostäderna och garaget istället för som tidigare direkt mot gatan.

Samrådsförslaget, december 2012.

Frågan om bussgaragets vara eller icke vara har med all säkerhet varit en svår nöt att knäcka och föremål för intensiva diskussioner förvaltningarna emellan (läs: Stadsbyggnadskontoret och Fastighetskontoret).

FK, som förvaltar byggnaden, har hävdat att den är så förorenad att den inte går att rädda och har lämnat in en ansökan om rivningslov för allt utom de äldsta båghallarna. Tekniska nämnden låter nästan lite hotfull i sitt remissyttrande: "rivningsförbud på dessa delar i detaljplanen kan innebära ett stillestånd av utvecklingen i kvarteret Spårvägen. Bussgaragets framtid har stor betydelse för alla intressenter och det blir svårt att starta upp några byggprojekt med den ovisshet som ett stort tomt bussgarage skapar".

Länsstyrelsen var å andra sidan starkt kritisk till att den modernare delen lämnades utan skydd i planförslaget. Stadsbyggnadskontoret i sin kommentar till Länsstyrelsens remissyttrande:

"Stadsbyggnadskontoret har gjort en avvägning och kommit fram till att om hall 5 d.v.s. tvärhallen sparas finns en av byggnaderna från 1948 kvar och redovisar sekvensen av byggnader i olika skala. Hallarnas konstruktion och skala framgår av den byggnad som sparas. I och med att endast hallarna från 1932,1936 och en hall från 1948 kommer att vara kvar är det mycket angeläget att dessa fem hallar bevaras och anpassas för en framtida användning utan att kulturmiljövärdet tar påtaglig skada. Det bör vara rimligt att vidta de åtgärder som krävs för att anpassa dessa  byggnader till lämpliga verksamheten. Lämplig verksamhet kan vara kultur av olika slag, idrott, café, bibliotek eller liknande".

Så det förslag som nu är ute på granskning får anses som en kompromiss. Det som av tekniska nämnden och SBK framförs som ett faktum, att det skulle vara svårt att fylla det stora utrymmet med verksamheter, har aldrig prövats i verkligheten så som det var tänkt från början i planprogrammet. Många hinder - bland annat att byggnaderna enligt FK är starkt förorenad och att man aldrig kunnat komma fram till en driftsform - har satt käppar i hjulet för det.

Den grå sextiotalsbetongen har (än så länge) få tillskyndare. Nåväl. Det kanske blir till det bästa i slutändan. De fem hallar som blir kvar enligt det gällande förslaget kommer säkerligen att få ett starkt skydd och det är gott om plats i dem att utveckla olika verksamheter enligt SBK's skrivelse. Förslaget är att Stadsfastigheter ska äga och förvalta båghallarna med kulturförvaltningen som hyresgäst. Hur pass stort organisatoriskt och mentalt utrymme det kommer att finnas för fria kulturella verksamheter återstår alltså att se.

Ett tidigare inlägg om rivningen av bussgaraget här.

Att anlägga en park i direkt anslutning till Nobelvägen hade - med dagens trafikströmmar - nog inte varit en så bra idé. Korsningarna Celsiusgatan/Nobelvägen och Nobelvägen/Industrigatan måste vara några av Malmös allra bullrigaste punkter. Att göra sig hörd där, åtminstone i rusningstrafik, kräver att man skriker allt man kan. En mer skyddad liten park och en offentlig plats längs garagets södersida ger också möjligheter att utveckla ett stråk, under förutsättning att de blir just offentliga och inte enbart till för de boende.

Istället planerar man nu bostäder vid Celsiusgatan/Noblvägen, som sagt ett av Malmös bullrigaste hörn. Förutom bussgaraget är det just trafikbullret som upptar det mesta av utrymmet i remissvaren och i SBK's kommentarer. Kontentan av SBK's hållning är väl att det inte är bra att det bullrar så mycket, men att man är beredd att ta det. Förhoppningen är att trafikströmmarna längs Nobelvägen kommer att minska i framtiden, när trafikplanering och människors val av andra färdsätt som cykel och buss/spårväg slagit igenom. Ingen vet hur det blir med den saken. Bevisligen bor det ju folk längs Nobelvägen idag, men frågan är väl hur pass logiskt det är att bygga nya bostäder med bullerfacit i hand.

Miljöförvaltningen i sitt remissyttrande över samrådsförslaget: "Med tanke på den barriär Nobelvägen utgör och den höga ljudnivån den alstrar bör denna plan omfatta åtgärdsförslag att minska bullret vid källan, liknande de planer som finns för Industrigatan. Som exempel borde man undersöka möjligheter att ha cykelväg även på östra sidan vägen". SBK's kommentar till detta är kort: "Cykelvägnätet har setts över. Skrivningarna om buller har justerats". Vad som kommit ur översynen av cykelvägnätet framgår inte av handlingarna, vad jag kunnat se.

För att undvika att den nya bebyggelsen längs Industrigatan sluter sina fasader mot denna kommer man inte att följa principen/bestämmelsen att vid bullriga gator placera entréerna bort från gatan. Här räknar detaljplanen för Spårvägen med att Industrigatan kommer att förvandlas till en stadsgata med smalare körfält för bilar, trädplanteringar och så vidare.

Som framgår följer detaljplanen, med sina något oregelbundna kvartersbildningar, de mikroklimatstudier som gjordes av LTH på initiativ av förre projektledaren Gunilla Kronvall.

Nu har också Gunillas efterträdare Ulrika Lundquist lämnat posten som SBK's projektledare för Norra Sorgenfri. Att baxa detaljplanen för Spårvägen till utställningsbart skick måste ha blivit hennes sista insats. Hur SBK och övriga förvaltningar ämnar organisera sig i Norra Sorgenfri-frågan framöver ber jag att få återkomma till.

måndag 15 juli 2013

Läderfabriken



Ett fynd bland reahögarna i Malmö Konsthalls boklåda: en skrift om Ateljéföreningen Läderfabriken. Föreningen fanns i Läderfabriken Skandias gamla tegelbyggnader under åren 1987-1989. Fabriken låg i kvarteret Smedjan, ut mot Industrigatan. Den brann ner till grunden någon gång på nittiotalet, efter att brandkåren en period haft det som övningsställe. Innan konstnärerna kom dit var det tandborstfabrik - Malmöföretaget TePe - och mycket annat. Läderfabrik var det egentligen bara något decennium efter att fabriken byggdes kring första världskrigets slut.


Så här skriver konstnärerna Åsa Maria Bengtsson och Peter Dacke i sitt förord:

"Från ateljéfönstren kan man ana ett helt sekel. En nedlagd kemikaliefabrik, en tvålfabrik och konsulatet. Tusentals kvadratmeter stora lokaler i kommunens ägo, så förfallna att de aldrig mer kommer att kunna användas. Om man i fantasin stänger av trafiken är det precis som på landet, man blir ett med det bortglömda på andra sidan gatan. /.../

Våren 1987 började vi planera för ett ateljéhus. I juli månad samma år skrevs kontrakt med hyresvärden LE Lundberg. Två våningar, tvåtusen kvadratmeter. Fyra ateljéer fanns redan i den gamla disponentvillan intill Läderfabriken och några av oss kände till tandborstfabrikens förestående flyttning.

Behovet av ateljéer har varit ett akut problem i Malmö under många år. Trötta på kulturpolitikernas uppenbara handlingsförlamning tog vi saken i egna händer. Våra intentioner var större än att upprätta en förvaringsplats för konstnärer. Vi ville skapa ett forum där både konstnärer och publik kunde mötas för att verkliggöra den omedelbara diskussion som konsten behöver. Vi byggde om en lagerlokal på 185 kvadratmeter till galleri och iordningställde ateljéer.

Nu så här två år efter starten kan vi resumera: Läderfabriken har haft uppemot 10 000 besökare. Galleriet har presenterat utställningar av konstnärer från Norge, Danmark, Storbritannien, Ungern och Sverige."

Utställningsrummet

Man anar ett stort engagemang och en pionjäranda hos föreningens medlemmar, men också en ambition att göra Läderfabriken till ett dynamiskt centrum i Malmös konstliv. Men det slutar inte lyckligt. Myndigheternas krav på ombyggnationer och installationer för att möta alla säkerhetskrav blir en prövning. Kommunens och fastighetsägarens ovilja att förhandla fram en hållbar lösning för föreningens verksamhet i fabrikslokalerna en annan - Malmö kommuns ovilja att ge ut ateljébidrag tycks ha varit en av de avgörande faktorerna. Till slut sa LE Lundberg upp ateljéföreningen och konstnärerna fick flytta ut.

Förordet andas ilska och bitterhet över att det inte gick att säkerställa en fortlevnad för ateljéföreningen, men också en förhoppning att verksamheten i Läderfabriken skulle ha inspirerat till liknande initiativ. Och strax efter föreningens upplösning uppstod en ny ateljéförening, ADDO, i grannkvarteret Spiralen. Den finns kvar och är en vital del av Malmös konstscen. Senast har ett antal av konstnärerna deltagit i Malmö Nordic, liksom kollegorna i Cirkulationscentralen strax bredvid den nu försvunna tvålfabriken i kvarteret Brännaren. Även i andra hörnet av kvarteret Smedjan - i före detta Förlagshusets byggnad - finns ateljéer.

Drygt hundra konstnärer har idag sina ateljéer i kvarteren runtikring där Läderfabriken Öresund en gång stod. Frågan är förstås vad som kommer att hända om området börjar sin planerade klättring mot attraktivt bostadsområde med högre hyror.

Men kanske uteblir den klättringen...? Många tecken tyder på att Norra Sorgenfri-processen går lika trögt som vanligt. Mer om detta i kommande inlägg.

onsdag 3 juli 2013

Saneringsskandal

Hur djupt gick dom, egentligen? Kvarteret Grytan, 15/9 2009
För några veckor sedan rapporterade Sydsvenskan att särskolegymnasiet i kvarteret Grytan stängdes på grund av dålig arbetsmiljö. Vissa halter av klorerade lösningsmedel hade upptäckts, kanske kvarblivna rester från Wangels kemtvätt som låg här tidigare.

Idag uppger Sydsvenskan att ingen sanering av marken i den del av fastigheten där kemtvätten låg har utförts, trots att det fanns en anmälan om att så skulle ske. Uppgifterna kommer från Torbjörn Håkansson på Miljöförvaltningen. Han är förvånad. Och det kan man vara. När Tripasinfabriken gjordes om till skola för några år sedan grävdes det en hel del i den del av kvarteret som nu är skolgården. "Delar av tomten är sanerad och det är redovisat till oss", säger Torbjörn Håkansson.

Men alltså inte hela tomten. Det här är förstås en skandal under uppsegling och vi kan lätt föreställa oss hur kallsvetten bryter ut på ansvariga tjänstemäns pannor. Huruvida fastighetsägarens panna blir svettig är däremot mer osäkert. Det kommer förstås att bli långdragna förhandlingar om vem som bär ansvaret. Miljöförvaltningen har i alla fall krävt att nya prover tas på marken, grundvattnet och inomhusluften. Eleverna på särskolegymnasiet får temporärt gå på Munkhätteskolan. Om särskolan och byggymnasiet kommer att kunna öppna igen till hösten är osäkert, liksom om byggnaderna kommer att kunna godkännas för skolverksamhet på längre sikt.

Förutom att det inträffade är allvarligt för de berörda skolorna, personalen och eleverna är det också en fingervisning om de svårigheter som finns med att sanera gammal industrimark för nya ändamål som bostäder och skolor. Det väcker många frågor: hur kan tillsynen bli bättre under tiden saneringsarbeten pågår - eftersom det tydligen inte går att lita på fastighetsägare/byggherrar fullt ut? Är det möjligt att sanera till 100 %? Om inte, måste vi då stå ut med att det kan finnas en del föroreningar kvar? Hur påverkades hälsan för alla dem som jobbade här när dessa föroreningar fanns fritt i luften och i fabrikslokalerna?

Det här kommer att bli en följetong att återkomma till. Just nu befinner sig NSN-redaktionen i Kraków, i vars omgivningar det finns en hel del i fråga om föroreningar och saneringsbehov att fundera över. Som Dolly Parton brukar säga, kanske inte om arvet efter industrialismen men ändå: "It comes back like an angry stepchild and hits you in your face".