söndag 19 maj 2013

Cykling för alla! eller I would not waste my life in friction when it could be turned into momentum

 
Ny cykelväg längs Nobelvägen, en del i Malmö stads cykelsatsning

Malmö stad ska under sju år satsa 400 miljoner för att öka cyklandet i staden. Det handlar om driftsåtgärder och stora som små infrastruktursatsningar. Fler och bättre cykelvägar, alltså.

Olle Evenäs, trafikplanerare på Gatukontoret, är projektansvarig. Han och miljöpartiets Karolina Skog är överens om att den kanske viktigaste punkten i programmet är att profilera Malmö som cykelstad. Engagemang i sociala medier, appar och lånecyklar på stan nämns.

Men låt oss för ett ögonblick tänka på grundförutsättningarna. Vad behövs för att cykla i Malmö?

Bra och trygga cykelvägar - absolut!

En trafikpolicy som ger cyklarna företräde framför bilarna - gärna!

Man behöver också ha en cykel, så lånecyklar verkar väl som en bra idé för den som inte har tillgång till en egen.

Men först av allt behöver man kunna cykla.

Jag har inte läst det framtagna cykelprogrammet, men av de punkter som lyfts fram i Sydsvenskan verkar det som att programmakarna förutsätter att alla i Malmö kan cykla. Så är det inte. De flesta barn lär sig förmodligen, av föräldrar eller kompisar. Men det finns ganska många vuxna som inte kan cykla - det märks när Röda Korset bjuder in till cykelskola. Sedan länge har man haft cykelskolor på Seved, nu har den första startat i Lindängen. Det märks att det finns ett behov och en stark önskan hos de som inte kan cykla att lära sig.

Det handlar om frihet, att kunna bli mer rörlig i samhället. Så varför inte satsa en eller två av de 400 miljonerna på att alla i Malmö ska kunna cykla, så att fler kan använda de nya fina cykelvägar som ska byggas? Det är ett projekt för flera förvaltningar att samarbeta kring: Gatukontoret, Miljöförvaltningen med sin avdelning för konsumtion och livsstil (KLIV), Serviceförvaltningen och de nya stadsområdena.

Cykeln som frigörare har en lång tradition. Från Wikipedia:

"The impact of the bicycle on female emancipation should not be underestimated. The safety bicycle gave women unprecedented mobility, contributing to their larger participation in the lives of Western nations. As bicycles became safer and cheaper, more women had access to the personal freedom they embodied, and so the bicycle came to symbolise the New Woman of the late nineteenth century, especially in Britain and the United States. Feminists and suffragists recognised its transformative power. Susan B. Anthony said, 'Let me tell you what I think of bicycling. I think it has done more to emancipate women than anything else in the world. It gives women a feeling of freedom and self-reliance. I stand and rejoice every time I see a woman ride by on a wheel...the picture of free, untrammeled womanhood.' In 1895 Frances Willard, the tightly laced president of the Women's Christian Temperance Union, wrote a book called How I Learned to Ride the Bicycle (described in Bicycling magazine as 'the greatest book ever written on learning to ride'), in which she praised the bicycle she learned to ride late in life, and which she named 'Gladys', for its 'gladdening effect' on her health and political optimism. Willard used a cycling metaphor to urge other suffragists to action, proclaiming, 'I would not waste my life in friction when it could be turned into momentum'."

/.../

The backlash against the New (bicycling) Woman was demonstrated when the male undergraduates of Cambridge University chose to show their opposition to the admission of women as full members of the university by hanging a woman in effigy in the main town square—tellingly, a woman on a bicycle—as late as 1897."

Den allra första saudiska långfilmen, regisserad av Haifa al Mansour, heter Den gröna cykeln och handlar om en tjej som vill lära sig cykla, fast hon får höra att hon inte får.

Ropen skalla: cykling för alla!

onsdag 8 maj 2013

Försommarvandring!


Traditionell vandring över hustak, över stock och sten och över några av Malmös mest brutala gator. Industrihistoria! Sanningar och skrönor! Stadsplaner! Grillning!

Samling korsningen Nobelvägen/Industrigatan. Klädsel efter väderlek. Medtag valfri mat och dryck.

Söndag 26/5 14 -16

Välkommen!

söndag 5 maj 2013

Söndagsmorgon på Stäppen









Det är ganska mycket folk i rörelse längs Nobelvägen vid halv åtta-snåret, de ser ut ungefär så här. Någonstans har det varit fest. På Stäppen är det rofyllt, några kaniner pilar omkring. Några unga människor sitter på skaterampen i morronsolen  och småpratar.

onsdag 1 maj 2013

Tunnelen på Dalaplan


Den 9:e december 2012 fick gångtunnelen på Dalaplan Sydsvenskans Nåbelpris i ekonomi*. Nåbelstiftelsens motivering: "för sin sparsmakade och minimalistiska utsmyckning, att med steril och rå betong gestalta en universell och postmodernistiskt urban hopplöshet". Tunnelen, menade stiftelsen - det vill säga Malmöredaktionens Martin Andersson - står som en symbol för kontrasten mellan samhälleliga incitament och en allmänmänsklig längtan efter högre livskvalitet.

På betongväggen i den pissoarstinkande passagen kunde man läsa, sprayat med svarta rinnande versaler: FORTFARANDE INTE GLAD.

Ilmar talar tunnel

Nu har det, lagom till tunnelens 50-årsdag, tagits ett samhälleligt incitament för att höja livskvalitén för den som passerar här. Golvet och trapporna har fått ny cementbeläggning. De råspontsmönstrade betongväggarna är ett minne blott. Nya, kakelklädda väggar i bland annat turkos, blått och gult har byggts upp. I mellanrummet har man satt in uppåtriktade ljuskällor som - mer eller mindre - ska lysa upp passagen alla dygnets timmar och kräma på för fullt när någon närmar sig nattetid. Musik strömmar ur dolda högtalare, idag är det Vivaldis våren som omfamnar invigningsbesökarna. (För ett ögonblick kan vi tänka oss att den gamla betongväggen fått vara kvar och att man istället krämat på med speed metal och råtechno på hög volym. Men vi låter det stanna vid en tanke.)



Det är Frida Axelsson, Bachelor of Fine Arts vid arkitektskolan i Köpenhamn, som designat den uppfräschade tunnelen. Det är snyggt, men inte gulligt romantiserande. Kakel är alltid trevligt och plockar upp en central del i tunnelens historia. Åtminstone vid den norra nergången fanns det en gång i tiden en offentlig toalett, vitkaklad. Om tunnelen i sin tidigare skepnad utsetts till en av landets läskigaste platser bör den underjordiska toaletten/pissoaren ha varit bortom beskrivning. Ännu ett samhälleligt incitament för att öka livskvaliteten som snabbt måste ha barkat åt helvete.

Malmös underjordiska torgtoaletter är numera noggrant tillbommade. Men dagen till ära - eller kanske av misstag - står dörren till Dalaplans katakomber öppen.


Det är förvånansvärt rent här och det vita kaklet glänser. Förmodligen har det snyggats till eftersom det uppenbarligen använts som arbetsplats under renoveringsarbetet av tunnelen. Men oundvikligen flimrar det förbi bilder av uppskjutna heroindoser och flyktiga sexuella möten när man vistas här.




Dalaplan är fortfarande i första hand en knasig trafiklösning, ett av Malmös mest förvirrande och oroväckande ställen för cyklister. Inget av detta råder den uppsnyggade tunnelen bot på. Frågan är väl om fler, som inte redan använt den, kommer att upptäcka gångtunneln för att ta sig säkert under gatan. Den är ganska anonym med sina tvärställda upp- och nergångar och vet man inte om att den finns där är det lätt att missa den. Kommer man på cykel har man heller ingen nytta av den, utan behöver fortfarande slåss med bilarna i enplanskorsningen.

Sydsvenskan rapporterar här och Martin Andersson fördjupar här.
_________
*Samtidigt som Norra Sorgenfri Nu fick Nåbelpriset i litteratur.