Avstickare: Lindängen

Boplatser i syd. Kvarteret Serenaden.

Alessandro Scotti är fotograf och jobbar för UN-HABITAT. Just nu tillbringar han några veckor i Malmö och försöker greppa hur allt hänger ihop.

Malmö är en av nio städer Alessandro ska besöka. Städerna är alla i samma storlek och befinner sig i "någon slags korridor", som Alessandro uttrycker det - ett förändringsskede, en korsväg där utvecklingen kan gå åt väldigt olika håll beroende på de vägval politiker, samhällsplanerare och andra aktörer gör. Och, förstås, beroende på hur de globala ekonomiska förhållandena förändras över tid. Malmö är den enda staden i studien som ligger i den så kallat utvecklade världen. (Det där måste väl vara en term som är helt ute, för övrigt?)

På nyårsaftonen tillbringade vi några timmar med att promenera runt i Norra Sorgenfri. Då råkade jag nämna Lindängen. Så nu åker vi dit. Från Amiralsgatan tar vi Lantmannagatan söderut till Ystadvägen, sedan Munkhättegatan sydväst en bra bit genom Nydala och Eriksfält, förbi Söderkullaskolan och över Inre Ringvägen.

Lindängen byggdes 1969-70, ett miljonprojektområde bland flera som nu ligger som ett band i Malmös ytterkant. Inre Ringvägen bildar, tillsammans med Trelleborgsvägen och matarleden till Fosiebys industriområde, kraftiga barriärer mot omvärlden. Inne i området delar Munkhättegatan området i två halvor. Här skulle man bo, äta och sova för att sedan ta bilen till jobbet och affärerna i centrum, för att sedan slutligen dö. Riktigt så blev det inte.

Kvarteret Motetten nybyggt. Arkitekt: Jaenecke & Samuelson genom R Weichselbaumer. Foto: Jaenecke & Samuelson, 1970. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

När vi parkerat på den jättestora och ganska öde parkeringen vid den privata vårdcentralen brer Alessandro ut sin karta på motorhuven. Han pekar på ett tomrum mellan Lindängen och bostadsområdena längre västerut. Det är Hyllie. Alessandro har varit där och upptäckt att det numera inte är tomt, även om det fortfarande inte är samma täta stadsbebyggelse som i de intilliggande områdena. Och det som kommer att byggas där blir förstås radikalt annorledes mot husen här och ämnade för ett annat segment av bostadsmarknaden. Men det kunde blivit annorlunda. Hyllie var tänkt som nästa utbyggnadsetapp i miljonprogramsprojektet när hjulen stannade den gången.

Kvarteret Kantaten. Arkitekt: Roos & Thornberg, 1969. Foto: Thomas Schlyter. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

Inte heller Lindängen blev fullt utbyggt, som det var tänkt. Saxat ur Bostadsmiljöer i Malmö del 3, under redaktion av Tyke Tykesson:

"1970 upprättades en stadsplan för kvarteret Vårsången söder om Munkhättegatan. Planen omfattade trevåningshus som skapade en stor kringbyggd gård i vilken sex åttavåningshus placerades. Socialvårdsstyrelsen hade invändningar mot planen vilken ansågs alltför kompakt med för lite gårds- och grönytor, vilket kunde leda till "skadegörelse och liknande problem (som erfarenhetsmässigt sammanhänger med hård exploatering)". Socialvårdsstyrelsen menade också att en bilväg mellan Kastanjegårdens villor och höghusen skulle skapa segregation. Planen antogs utan hänsyn till invändningarna men endast den norra halvan av bebyggelsen kom till. 1978 gjordes en ny stadsplan för den södra delen med en blandad småskalig bebyggelse."

Här har uppenbarligen eftertanken hunnit ifatt konsekvenserna av miljonprogramsestetiken och -ideologin, i alla fall hos Socialvårdsstyrelsen. Dock alltså inte lokalt i Malmö, där planen antogs. Skälet till att bara halva Vårsången 1972-72 byggdes som det var tänkt framgår inte. Men vid det laget var nog kritiken mot miljonprogramsområdena så stark att det var svårt att fortsätta. 70-talets ekonomiska krisår bör också ha spelat in.

Kvarteret Vårsången. Arkitekt: JPT Arkitektkontor genom Per W Persson. Foto: Tyke Tykesson, feb 2002. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

På områdeskontoret vid centrat träffar vi Fiona Winders, som är områdesprogramskoordinator. Lindängen är ett av fem så kallade programområden, där Malmö stad ska göra särskilda satsningar under fem år. Två år har gått. Fiona berättar om hur man försöker arbeta tillsammans med de boende, utifrån de problem och önskemål de definierar, för att förändra saker och ting till det bättre. Ett exempel är Lindängenbadet. Det drivs av en ideell simförening. För att kunna driva sin verksamhet tar föreningen inträde till badet. Gott nog, men eftersom många på Lindängen inte har så mycket pengar var det en stor kostnad för en stor barnfamilj att gå dit. Förra sommaren blev det dock en förändring. Föreningen gick med på att föräldrar kunde lösa billigare familjebiljetter. De privata fastighetsägarna i området gick med på att ge barnen ett pass till badet - alltså en kostnad för fastighetsägaren men som gav flera vinster istället. Som Fiona säger: istället för att stå utanför stängslet och glo in, eller försöka ta sig in på olika mer eller mindre våldsamma sätt, kunde nu ungarna komma in och bada istället.

Ett litet exempel, också på hur fastighetsägare - enligt Fiona - mer och mer börjar förstå att de måste investera även i den sociala miljön för att säkra/öka värdet på sina fastigheter. Men de stora utmaningarna handlar om att anpassa bostäderna till de familjer som faktiskt bor här. Miljonprogramslägenheterna planerades för kärnfamiljer med ett eller två barn och en eller två föräldrar. Det gör att det finns många mindre lägenheter, tvåor och treor. Det leder till trångboddhet, som i sin tur leder till en massa andra bekymmer.

Områdesprogrammet, berättar Fiona vidare, arbetar för att skapa större trygghet i området. Ett exempel är gång- och cykeltunnlarna under de stora vägarna. En bra idé ur trafiksäkerhetspunkt, men som samtidigt skapar otrygga platser som försvårar för folk att ta sig mellan olika delar av området och till andra delar av stan. Nu har man fått en övergång i gatuplan, med trafikljus, över Munkättegatan i söder - där Lindängeskolan ligger. För att lyckas med sådana förändringar krävs ett nära samarbete med de tekniska förvaltningarna och att se till helheten snarare än ett stuprörstänkande kring det egna avgränsade ansvaret.

Och här - för områdesprogrammet i Lindängen - ska jag börja arbeta  i februari. Jag ser mycket fram emot det och är förstås i hög grad partisk i den här rapporteringen. Planen är att fortsätta skriva om Norra Sorgenfri i den här bloggen, men det är väl ganska troligt att det kommer bli många fler avstickare till Lindängen framöver bland posterna. Och en post lär väl få rubriken Att gå från observatör till aktör.

Fiona hastar vidare till ett nytt möte. Alessandro hämtar sin fotoutrustning och vi beger oss bort mot badet, som nu ligger i ide i väntan på en badsäsong som just den här gråkalla januaridagen känns avlägsen. Alessandro har under sina utforskningar av Malmö förundrats över hur tomt det är överallt, när han jämför med städer i andra delar av världen. Är det verkligen så? Och vad beror det i så fall på? Att han råkat besöka platser på tider när alla andra är någon annanstans? Årstiden? Hur vi använder, eller rättare sagt inte använder, det offentliga utrymmet?

Vi ser oss omkring. Hus-i-park-idealet är tydligt i kvarteren Serenaden och Balladen. Här är förstås inte en kotte, i meningen människor som rör sig, förutom någon enstaka cyklist eller fotgängare. Jag försöker mig på en förklaring om att Malmö är utspritt i förhållande till sin folkmängd, det är inge tät stad. Men här är det tätt, invänder Alessandro. Fiona har just berättat att det bor 6 700 personer på Lindängen. I Boendemiljöer i Malmö, från 2002, uppges siffran 5 600 i början av åttiotalet och att det därefter skedde en viss nergång. Den Trenden har brutits. I och med att bron kom till har Lindängens position radikalt förändrats - från en isolerad utpost till något som mer och mer börjar likna en del i storstadsregionen Köpenhamn/Örestad. Så visst är här tätt - och samtidigt folktomt.

Alessandro (t.h.) och hans medarbetare Alberto vill plåta bassänger. Men det är vinterstängt.

Alessandro pratar mycket om the grid, alltså hur gatorna, husen, gårdarna, gångvägarna etcetera är utlagda i terrängen. Han menar att den grid vi har får vi leva med under överskådlig framtid, eftersom det krävs så stora ekonomiska - och också sociala? - investeringar för att förändra den. Som jag förstår det är han därmed också ganska pessimistisk till de möjligheter som ligger i exempelvis förtätning och omvandling av funktioner, till exempel från bostäder till bokaler och dylikt. När Fiona pratar om lägenhetsstorlekarna är det - även om det inte tillhör det synliga rutnätet - ett sådant exempel. Att bygga om husen invändigt och samtidigt behålla dem som hyresrätter folk som vill bo på Lindängen har råd med är en svårlöst ekvation.

Medvetenheten om vikten av att åtminstone försöka planera och bygga mer flexibla strukturer har ökat. Samtidigt ser det mesta som byggs ut som vanligt. Så småningom, kanske 2014, kommer det att bli en utställning i Malmö där resultatet av Alessandros rundresa presenteras. Kanske finns det inspiration att hämta från hur de andra städerna har löst sina dilemman?

Motetten idag.