måndag 23 juli 2012

UngBo - början på en debatt?

Arkitekten nr 06/07 2012
Med lite drygt en månad kvar till utställningsstart börjar det bli lite uppmärksamhet kring UngBo12. Här är det branschmagasinet Arkitekten som träffat projektledaren Helena Uesson och hennes medarbetare Tommy Hedlund och Patrik Quist.

Det ska bli spännande att se de vinnande bidragen uppföras i Bussgaraget - som jag kommer att fortsätta kalla platsen för utställningen ett tag till, trots att man nu vill lansera namnet Båghallarna.

Som artikelrubriken anger ligger förhandsintresset på ungas okonventionella bostadsidéer och det kreativa uttrycket i många av tävlingsbidragen. Det är ju gott och väl. Men framför allt ska det bli intressant att se om UngBo lyckas dra igång en debatt om ungas bostadssituation. Det är det som är huvudsyftet med mässan.

En fråga - som Ilmar Reepalu tangerar i sina svar i högerspalten - handlar om hur man kanske behöver se över regelverket för nybyggen/omvandlingar av byggnader till bostäder, för att möta idéer om flexibelt boende.

Viktigare är att diskutera hur man kan hitta nya upplåtelse- och avtalsformer, lånevillkor och så vidare för att göra det möjligt för personer som fortfarande inte har en långsiktigt tryggad försörjning i form av fast anställning (en föreställning om sakernas idealtillstånd som blir mer och mer av en fantasi och som heller inte tilltalar alla) att få in en fot på bostadsmarknaden. Och hur kan kommuner - ofta stora markägare - vid markanvisningar styra byggandet så att det riktar sig till målgruppen unga eller andra underprivilegierade grupper?

Viktigast av allt är förstås att prata om hur man kan bygga billiga bostäder. Det finns en föreställning, underblåst av byggbranschens tunga aktörer, om att det är omöjligt att bygga billigt. Det finns inte heller så många exempel som bevisar motsatsen - kanske just på grund av att byggbranschen styrs av dessa tunga aktörer. jagvillhabostad.nu har länge arbetat för att belysa ungas situation på bostadsmarknaden och arbetar också för att ta fram billiga boendealternativ. På jagvillhabostad.nu:s hemsida beskrivs argumenten och motståndet man möter, som ett mantra: "'Det är för dyrt att bygga för unga, unga borde bo i de billigare äldre husen i stället'. Problemet är att det är så många andra som också vill bo i de billigare äldre husen att unga utkonkurreras och hänvisas till den betydligt dyrare andrahandsmarknaden".

När jag någon gång i våras frågade Danielle Zachrisson på jagvillhabostad.nu om exempel på nybyggnation med låg produktions- och hyreskostnad svarade hon att det inte finns många sådana i nuläget. Hon tipsar om ett projekt i Danmark, som jag inte hunnit kolla upp än.

Men jagvillhabostad.nu har faktiskt genomfört ett nybyggnationsprojekt tillsammans med Huddinges kommunala bostadsbolag, Villbo. Målet var att hamna på en kvadratmeterkostnad på 900-1 100 kr/år. Vid inflyttning 2007 blev hyreskostnaden från 3 577 kr/mån för ettorna och 4 352 kr/mån för en tvåa på 48 kvm.

Det är alltså inte omöjligt att bygga billigare. Förhoppningsvis kommer UngBo12 att kunna sätta fokus på liknande byggprojekt, eller bli startskottet för några sådana - och inte bara en parentes där alla pratar om vikten av att hitta lösningar på ungas boendesituation i en månads tid för att det är det man ska prata om just då för att vinna poäng.

Som uppladdning inför mässan rekommenderas läsning av rapporten Strategi för ungas boende i Malmö. Det är jagvillhabostad.nu:s Malmöavdelning som lagt upp den. Tyvärr är pdf:en med första halvan av avsnittet Lägesrapport skadad. Jag har försökt få tag på rapporten i digital form via Fastighetskontoret, där den gjorts, men hittills utan framgång.

torsdag 19 juli 2012

Industrigatan då och nu


Foto (undre bilden): Robert Wahlström 
Jag har länge tänkt göra en serie då och nu-bilder från det gamla industriområdet. Ett försök i genren finns här, när ett gammalt vykort med Benco-verken gav inspiration.

Som väl är finns det andra som också gillar att dokumentera hur stadens gator förändras, till exempel Robert Wahlström. "Jag tar bilder när jag är ute och cyklar runt i Malmö", skriver han. Javisst - det där känner man ju igen. Resultatet av hans och andras efterforskningar och fotograferande finns att se på Facebook-gruppen Malmöbilder förr och nu. Robert menar att det tycks finnas ganska lite fotodokumentation från Malmös äldsta industriområde, men hälsar att han letar vidare.

Det framgår inte vem som tagit den äldre bilden eller när. Det är inte helt lätt att tidsbestämma den. Det är disigt och fuktigt som de flesta malmöitiska vinterdagar och i diset är alla gator grå. Benco-byggnaden - om den alls är på plats, den uppfördes på 40-talet - är utanför bilden till vänster om fotografen. I diset i bakgrunden skymtar en hög skorsten som kan ha tillhört MOHAB. Bortom Benzons kontorshus mot Industrigatan ligger det en nu riven byggand som kan ha varit en brädgård. Mittemot på andra sidan gatan skymtar i högerkanten Läderfabriken Skandia, som efter många olika användningsområden från tandborstfabrik till konstnärsateljéer till övningskåk för brandkåren brann ner på nittiotalet.

Benzon lade ner sin verksamhet på åttiotalet, så antagligen är bilden tagen ett bra tag innan dess. Rester av stickspåret ligger kvar i gatan. På den undre, nutida bilden kan man skymta ett annat stickspår som leder till Benzons fabriksgård. Här kom just färger, oljor och syror i stora cisterner - på specialtillverkade järnvägsvagnar - för att sedan tappas om i mindre tunnor inne på gården. Läs mer här.

lördag 7 juli 2012

Allmänningar

I dagens utgåva av Fria Tidningen finns en artikel om allmänningar.

Jag har alltid tänkt på allmänningen som en del av marken i en by, utan någon enskild ägare och till för alla att förvalta och använda, till exempel för bete. I de byar jag känner till handlar det om utmarker, odikad mark vid en å eller strandhedar. I exempelvis England verkar The Common också kunna ha funktionen av mötesplats för olika sociala aktiviteter.

Artikeln i Fria Tidningen handlar om ett helt annat slags allmänningar. I Linköping ordnar en grupp studenter Öppen fika utanför universitetsbiblioteket. Kaffe och kakor är till självkostnadspris och arbetet som ligger bakom är frivilligt och ideellt. Folkfrukt är ett annat exempel: fruktaktionen gick ut på att plocka frukt från träd på allmänna platser i Linköping och sedan dela ut den till förbipasserande från ett tält de slagit upp i stadens centrum. Man håller också på med projektet fruktkartan.se, där alla ska kunna lägga till fruktträd på olika platser i landet (sidan tycks vara under uppbyggnad). 

Återbrukslokalen, en second hand utan kostnader där folk kan lämna in sina utrangerade saker, är ett annat exempel. Kolla in hemsidan skapaallmänningar.se.

Linköping är alltså ett centrum för en mer organiserad rörelse, med tankesmedjan Skapa Allmänningar och Uni DIY med fäste på universitetet som nav. Men idén att på frivillig väg skapa utrymmen öppna för alla finns förstås överallt. I Malmö finns till exempel Soppa för värme, som serverar mat på Värnhemstorget. Folkköket Bröd&frihet, som tidigare arrangerades på Utkanten när det fortfarande fanns på Industrigatan och som nu dyker upp på Asylgruppens sociala center, är ett annat exempel. Självklart också Mykorrhizas arbete med gerilla- och stadsodling. Mykorrhiza håller även på att utarbeta en skördekarta för Malmö, liknande fruktkartan.se, men klickar man på länken till den hamnar man i Kansas. Finns dock på foto och man tipsar om Träd i Malmö på Malmö stads hemsida.

Den mängd stadsodlingsprojekt som startat på senare år kan ses som ett nyvaknat intresse för att använda stadens ytor för gemensamma ändamål. Kanske kan också Kulturkartan för Norra Sorgenfri ses som ett försök att skapa allmänningar, även om de flesta platserna inte är offentlig utan privatägd mark. Till skillnad från byarnas allmänningar, som finns där av hävd sedan många hundra år, kanske den moderna allmänningen har mer spontan och tillfällig karaktär. Den bärande idén är att vem som helst kan ta en plats i anspråk för sina ändamål, så länge man följer och respekterar allmänningens regler.

Många av Fria-artikels exempel på allmänningar är hämtade från internet: Wikipedia, diskussionsforum, program fria för nerladdning, bloggar som den du läser just nu. Kanske kan man se dessa exempel som ett sätt att skapa och fritt dela med sig av saker som embryot till en ny ekonomi bortom det kapitalistiska produktions- och konsumtionssamhället.

Samtidigt bygger idén om allmänningen på att det finns ett samhälle runt denna som producerar eller tillhandahåller medel för att den ska kunna vidmakthållas. Allmänningen kan också ses som en rest eller reminiscens av ett samhälle där ett fåtal av befolkningen hade ägande och makt över sin tillvaro och där det inte fanns allmänna försäkringssystem som garanterade alla ett minimum av trygghet. Tillgång till allmänningen är alltid på något sätt villkorad, i form av medborgarskap, tillhörighet eller andra kriterier.

Ändå - det är alltid bra att få ett begrepp för strömningar i tiden, och idén om allmänningar är värd att fortsätta följa och fundera kring. Mycket av det jag skrivit om på bloggen handlar just - inser jag nu - om allmänningar.

På skapaallmänningar.se finns en artikel av arkitekten Erik Berg som handlar om den medeltida gotiska katedralen som allmänning. Reser man omkring i England - vilket NSN-redaktionen nyligen gjort - hamnar man för eller senare i en stad som inte nödvändigtvis behöver vara särskilt stor men som har en gigantisk katedral, till exempel Ely. Det var normanderna som ville göra ett avtryck efter att till slut ha lyckats slå ner den sista saxiska motståndsfickan. Den saxiska kyrkan på platsen revs. Katedralbygget och den tillhörande klosteranläggningen handlade förstås om makt. Men själva bygget, som enbart i sin första fas sträckte sig över drygt hundra år, måste också ha varit en katalysator för kringlandet och - enligt Bergs tes - kan ha växt fram mer eller mindre organiskt med engagemang av många hantverkare under flera generationer. Sedan har rummet varit en samlingsplats för lokalbefolkning och tillresta i närmare tusen år.

Katedralen i Ely - en allmänning?
Exempel på de märkliga stenfigurer som Erik Berg menar är ett av många uttryck för individuell skaparglädje, snarare än en övergripande masterplan för hur katedralen skulle utformas. I nischen - som egentligen bara kan ses från katedralens tak - fanns det från början en staty, som förstördes under Henrik den åttondes reformation.
Numera tar man inträde till katedralen i Ely - förutom när det är gudstjänster - vilket gör att den inte längre är tillgänglig för alla. Men det är ett undantag, de flesta katedraler är öppna att besöka och vandra omkring i eller slå sig ned för en stunds vila eller kontemplation.

Katedralen är bombastisk, over the top, på ett sätt mer av en basar än ett tempel. Bykyrkan har mer karaktären av en allmänning. Det är inte alla kyrkor på den engelska landsbygden som är öppna, men många är det. Som i den lilla byn Barnack, till exempel. Här kan besökaren gå in och titta på det saxiska klocktornet, glasmålningarna och de medeltida stenskulpturerna. Men man välkomnas också att ta sig en kopp kaffe eller te - det finns en hörna med diskbänk, vattenkokare, tepåsar och snabbkaffe. Här finns också en barnhörna med papper och kritor. Skötsamma hundar (eller snarare kanske skötsamma hussar och mattar) är också välkomna in. Det finns ett rullande schema där engagerade församlingsbor står för testunden en gång i veckan. Andra ser till att det finns fräscha blommor i kyrkan. Man får intryck av en funktionell och använd plats som har en inte bara geografiskt central plats i byn, öppen för initiativ av församlingsmedlemmarna. Det liknar på ett sätt vad Uni DIY - utan de religiösa konnotationerna - håller på med i Linköping.

Livet i landsortsförsamlingen är knappast progressivt eller normöverskridande.
Från Barnack kom kalkstenen till katedralerna i Ely och Peterborough och många andra kyrkobyggnader i när och fjärran - den berömda Barnack rag. Det var romarna som först började använda sig av den. Runt år 1500 var den dugliga stenen slut, men fortfarande finns det spår av brytningen i landskapet. Utanför byn finns det femtio tunnland stora område som kallas Hills and holes. Så småningom blev kalkstensbrottet överväxt med gräs och växtlighet. Får måste ha betat här i århundraden. Sällsynta växter som orkidéer och pasque flower (anemone patens) som verkar vara en nära släkting till backsippan (anemone pulsatilla).

Hills and holes, med byn och kyrkan i bakgrunden.
Numera är Hills and holes en del av National Nature Reserve. Området ägs förmodligen av en privat markägare, men man kan med vissa restriktioner - för att skydda de rara plantorna - ströva fritt här. Frivilliga krafter hjälps åt att hålla området fritt från sly, sätta upp stängsel kring känsliga delar och annat. Hills and holes är - kort sagt - en slags allmänning. Och så blev det också lite industrihistoria i inlägget, som sig bör.

Lysmaskvandring - tyvärr kom det annat emellan för NSN-redaktionens del. Men ett exempel på vad som kan ske på allmänningen, utifrån vad som finns att tillgå och fritt för alla att delta i.

onsdag 4 juli 2012

En gröning i Degeln

Som tidigare rapporterats är Malmö stad inne i en åtstramningsperiod. Detta påverkar inte minst utvecklingsprojekt för gator och torg.

Pernilla Theselius är arkitekt på gatukontorets stadsmiljöavdelning och arbetar bland annat med Norra Sorgenfri. När jag pratade med henne om vad nedskärningarna kommer få för konsekvenser för den planerade parken i kvarteret Degeln, nämnde hon en "trädgård vid Sorgenfrivägen" som blir av större intresse att ha i åtanke nu när nya parkplaner kan komma att skjutas på framtiden.


Syn för sägen: en stor grönyta öster om det stora parkeringshuset. Tämligen anonym där den brer ut sig mellan QPharmas anläggning och gatan, men som synes efterhållen och välklippt.



Här finns också en inhägnad hundrastgård, delvis gräsklädd och delvis grusad. Det är svårt att säga om den öppna grönytan används av de boende på andra sidan Sorgenfrivägen, men jag skulle tro att hundrastplatsen är ganska välbesökt. Rent estetiskt tillför den inte mycket och ligger mitt i gröningen - man kan anta att det skulle bli protester från hundägarna om den togs bort för att göra en sammanhållen parkanläggning här.

  
Mellan hundrastplatsen och Branteviksgången är det en ganska fin, kullig gräsyta. Men det är själva gången som är samlingsplatsen här. Den smala passagen mellan QPharmas inhägnad och Kontinentalbanan är ett kärt tillhåll för skateboardåkare. Vem som fixat hindren, skejtarna själva eller gatukontoret, är oklart. De har i alla händelser funnits här innan hösten 2009.

Man får hoppas att eventuella planer på att göra den offentliga platsmarken här mer attraktiv plockar upp hur den redan används och på något sätt kopplar den till den välanvända spontanidrottsplats som finns mittemot, på andra sidan Sorgenfrivägen. Läget mellan en fabrik, ett bostadsområde, ett parkeringshus och en järnväg gör den intressant - det finns inte många sådana här överblivna och undanskymda miljöer kvar i den centrala staden.

måndag 2 juli 2012

Avstickare: Tømmergravsgade

I skuggan av Fisketorvet finns ett område med små bilverkstäder och annan verksamhet, där NSN-redaktionen känner sig hemma. Förutom att bege sig hit för att utforska terrängen kan man handla på det italienska snabbköpet Supermarco. Missa för allt i världen inte ost- och delikatessdisken.

Här finns ödetomter...


... Bates-graffiti ...




... oanvända stickspår ...

... och en energirelaterad anläggning. Som hemma, alltså!