lördag 31 mars 2012

Susann Rönnertz vinner med Genius Loci!

Platsens själ

Norra Sorgenfri Nu gratulerar konstnären Susann Rönnertz till att ha vunnit tävlingen om ett nytt konstverk i Kvarteret Caroli, alltså det upphottade Caroli City.

Tävlingen har utlysts av Malmö Stad och Profi Fastighetsförvaltning, som äger kvarteret. Förutsättningarna: "Ljus är huvudtemat för det blivande konstverket – därmed poängterande att platsen skall vara attraktiv kvälls- och nattetid. Ljuset har också en viktig trygghetsaspekt".

Om Genius Loci: "Platsen intas av en plantering som lever med årstiderna. Blad och färger, som speglar ljus, ingår i kompositionen liksom växter med karakteristiska former och namn (”skallerormsmartorn”).

Det ljus som ger växter liv får en egen gestalt. Svävande i rummet syns ett stort antal glober med skiftande ljus. Globerna (eller blommorna?) bärs upp av raka stänger av stål eller också uppfattas de som glänsande och växande stjälkar. Tillsammans bildar dessa delar en levande tredimensionell organism där växter och ljus samspelar i ett nära nog symbiotiskt förhållande."

Bedömningsgruppens motivering: "”Ljus och växande är aspekter av livet och som här intagit två tydliga gestalter - en punktformad, skiftande ljusglob och en skimrande plantering. Dessa smälter samman till en unik helhet som väcker en rik flora av tankar och känslor. Detta poetiska och livsbejakande ljuskonstverk kommer att ge Malmöborna en ny inbjudande mötesplats."

Susann har under lång tid använt växter i sin konst, både som redskap och motiv. Hon har sin ateljé i Förlagshusets byggnad i kvarteret Smedjan och hittar en hel del av sin inspiration och sitt material på ödetomten. Om reseda, röllika eller besksöta kommer att ingå i planteringen återstår att se, men skallerormsmartorn [eryngium yuccifolium] verkar vara en växt helt i Susanns smak och har - tycker NSN-redaktionen i alla fall - ett klart släktskap med ödetomtens ruderatmarksflora.

Platsens själ på dan

söndag 25 mars 2012

Norra Sorgenfri - en vit fläck?

Sydsvenskan inledde lördag den 24/3 sin satsning Hur mår du Malmö?

Svaret på den frågan kan förstås inte besvaras med ett enkelt eller entydigt svar. Det ska bli spännande att följa serien. Rekommenderad läsning: Rakel Chukris text om den pågående kampen om vem som är Malmös främste uttolkare. Den kampen utkämpas mellan män som Kristian Lundberg och Fredrik Ekelund. Chukri pekar på att det finns flera kvinnliga uttolkare, som Ida Börjel och Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

I seriens inledning handlar det annars mest om den uppdelade, segregerade staden. Här finns en del prov på den svarta poesi som Per-Markku Ristilammi skrev om i sin klassiska avhandling från 1994.

Malmö är en stad som, enligt huvudartikelns ingress, "slits isär". Så här inleds - förstås - avsnittet från bostadsområdet Törnrosen i Rosengård:

"Den grönvita markisen vid vårdcentralen är svartbränd. Fönstret till pizzerian mittemot källarmoskén är krossad och lagad med tejp. Över de gula tegelhusen hänger tunga moln."

Vilken tur för dramaturgin att det var en mulen dag reportageteamet var här. Det ger liksom mer lokalfärg - eller snarare brist på färg. Upplägget för artikeln är enkelt, eller kanske snarare förenklat, för att poängen ska gå hem: det fattiga Törnrosen ställs mot det rika Bellevue.

Men ändå. De personer som intervjuas i Törnrosen ger en nyanserad bild av sitt område och fattigdomsstämpeln på det. Och den genomgång av den genomsnittliga hushållsinkomsten i Malmös delområden ger en tydlig bild av stadens socioekonomiska geografi. Sydsvenskans genomgång visar att under en tjugoårsperiod har skillnaderna mellan olika områden ökat.

Källa: Sydsvenskan 24/3, 2012
Här är halva kartan, den med Norra Sorgenfri. Eftersom ingen bor där än är det en vit fläck på just den här kartan, omgiven av fattiga och halvfattiga områden. (Vi vet ju att inkomst inte säger allt. Stor andel ungdomar och studenter drar förstås ner medelinkomsten i en stadsdel, samtidigt som det kulturella och utbildningsmässiga kapitalet kan vara stort.)

Samtidigt är Norra Sorgenfri inte en tom yta, ett vitt pappersark. Inte minst är området laddat med förväntningar, ibland sammanfallande med varandra men lika ofta motstridiga. Vilka typer av bostäder kommer att byggas här och vilka kommer att bli nybyggarna som flyttar in? Det är frågor som fastighetsägarna och de blivande byggherrarna håller på att pejla. De kan naturligtvis också påverka genom hur de väljer att bygga och för vilka målgrupper.

En annan grafik i artikeln säger att fördelningen mellan hyresrätter och bostadsrätter sett till Malmö som helhet är ungefär fifty-fifty. Det ser förstås olika ut i olika områden. I Norra Sorgenfri är det förhållande som skissas i planprogrammet 20 % hyresrätter och 80 % bostadsrätter. Det behöver inte betyda något. Billiga bostadsrätter skulle teoretiskt sett kunna vara en bättre förutsättning för ett socialt hållbart samhälle än dyra hyresrätter. Men i praktiken, när marknadskrafterna får råda, fungerar det inte så.

Det skulle vara mycket intressant att kunna flytta sig tjugo år framåt i tiden och få reda på hur kartan ser ut då.

söndag 18 mars 2012

Bussgaraget vaknar...

... ur sin törnrosasömn. Eller snarare väcks ur sin slummer, för så länge sedan är det ju inte som här var full rulle med stadsbussar och folk som pysslade med dem. I mellantiden har en del av garaget rivits. Graffiti-målare har trotsat vakthundarna i de gamla båghallarna.

De två lägre båghallarna.

Vad som ska bli garagets öde har stötts och blötts. Enligt insatta källor är svaret på frågan vem som bestämmer det Ilmar Reepalu, helt enkelt. Vid väl valda tillfällen lär Malmös starke man ha sagt att här inte ska bli nåt evenemangscentrum, nån saluhall, nåt centrum för konstnärlig aktivitet. Och då har det förstås inte blivit det, heller. Istället har ytan bit för bit minskat.

En av de äldsta, och samtidigt största, båghallarna från slutet av trettiotalet.

Ulrika Lundquist, Malmö stads samordnare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, har räknat på det och kommit fram till att ungefär 7 000 kvadratmeter av garaget finns kvar. När vi tillsammans med en grupp tjänstemän från kulturförvaltningen och Clara Norell från ISU kommer in i garaget - eller snarare garagen - slås vi av volymen, det rena ljuset från takfönstren och den närmast katedralliknande känslan här.

Öster om båghallen ligger den yngre delen mot Nobelvägen, ritad av Jaenecke/Samuelson.

Ljuset.

Ulrika tror inte att de delar av garaget som står kvar kommer att rivas, men vad de ska rymma i framtiden är i dagsläget oklart. Detaljplanearbetet och diskussionerna pågår.

Vad som är klart är i alla fall att slututställningen för UngBo12 ska hållas här i september. Det är den direkta anledningen till att det pågår upprustningsarbeten här. Just nu håller man på att klä de välvda taken i båghallarna med gipsskivor. Det innebär att takfönstren täcks för - i båghallen närmst Celsiusgatan är man klar med detta arbete och där är det mörkt.

Mot Celsiusgatan.
Efter att den södra delen, som byggdes 1968, rivits är detta garagets yngsta del. Den ligger i hörnet Celsiusgatan/Nobelvägen. Betongrått, brutalt och alldeles underbart.

Varför vill man stänga ute det naturliga, vackra ljuset?, frågar vi oss. Ulrika menar att UngBo-projektet vill ha det så inför utställningen. Det kan också handla om säkerhet - att ingen ska krossa ett fönster i taket så att någon besökare får glassplitter i skallen. Nå, inklädningen med gipsplattor verkar inte innebära något irreversibelt ingrepp. Men det är alltså en tidsfråga innan ljuset, så som det faller in på de här bilderna, försvinner i alla fall temporärt.

Varför Reepalu är emot idén att garaget ska få nytt innehåll och en fortsatt funktion vet jag inte. Men det är något att gräva vidare i, vid tillfälle

Ulrika Lundquist, t v, berättar om bussgaraget för tjänstemän från kulturförvaltningen.

lördag 17 mars 2012

Stäppen, april 2005


Bild: Bertil Kastberg

Vi förflyttar oss bakåt i tiden, till den 21:a april 2005.

Bertil Kastberg har varit vänlig nog att skicka några bilder till NSN-redaktionen. De är tagna på ödetomten i kvarteret Brännaren. Det är betydligt mer uppvuxet än nuförtiden med små träd och buskar och - framför allt - är här mer bebott.

Man kan se att det fortfarande är fönster i Benzons hus, inte som nu då gluggarna är igensatta med träskivor. Taket verkar vara i betydligt bättre skick, numera är en hel del takpannor borta.

Bild: Bertil Kastberg

Det finns alltså en husvagn här under våren 2005, precis som i Mikael Bergstrands deckare Av jord är du kommen från 2009. Om den som bor här heter Hasse, som i boken, förtäljer inte historien.

När NSN startar hösten 2009 har tomten röjts av, både på sly, boningar och skräphögar. Ett av de första inläggen i bloggen refererar till en artikel i Sydsvenskan av Tomas Lindblad från juli 2007, med rubriken Hemlösa jagades bort med traktorer.

Ett tiotal personer blir då avhysta från ödetomten. Det framgår inte av artikeln vem som skickat fram traktorerna för att röja undan.

Bild: Bertil Kastberg

På bilden ovan ser man det blå planket, som ännu tycks vara ganska helt och som inhägnar tomten mot Nobelvägen och Industrigatan. Det gör ödetomten insynsskyddad.

I oktober 2009 bygger en man en tipi på det ställe där nu Lisa Renvalls installation Loft Living står. Han har planer på att slå sig ner här, men blir dock bara kvar några dagar. Senare under den kalla vintern 2010 försvinner också den siste bofaste invånaren, när hans skjul brinner upp.

Bild: Bertil Kastberg

Rätt rejäla björkar har fått växa till sig intill den gamla fabriksväggen. Här är det nog ganska gassigt i vårsolen, en fin dag som denna, lika skönt som det måste vara besvärligt att bo här kalla och blåsiga vinterdagar. 

Numera är det för mycket insyn och för många skejtare, bloggare, stadsutvecklare och annat löst folk här för att någon ska kunna bo här i lugn och ro.

Stort tack för bilderna, Bertil! Tack vare dem är en del av områdets närliggande historia dokumenterad.

söndag 11 mars 2012

En etta på Stäppen







När konstnären Lisa Renvall rivit sin utställning på Cirkulationscentralen, Loft living, flyttade hon ut alla lastpallarna, reglarna och metallskivorna till ödetomten och byggde upp installationen igen. Materialet hade hon hämtat från kvarteret till att börja med, så fynden har återbördats fast i annan form.

Nu har sovloftet, bänkarna och sittplatserna stått här ett par veckor. Installationen har förändrats en del, vissa saker har försvunnit och andra - som taggarna och den skateboardåkande grisen - har tillkommit.

Utplacerat på den förgänglighetens scen som är ödetomten kommunicerar Lisas verk kring hur vi bor och konsumerar. Det är också en lite hemlig plats, där man kan krypa upp på loftet och spana på omgivningarna, eller bara ta det lugnt ett tag.

Lisa Renvall bygger möbler på Stäppen, 28/2 2012

27/2 2012

27/2 2012

Loftet nästan klart, 28/2 2102

28/2 2102

lördag 10 mars 2012



...här någonstans:


Snart rivs de här byggnaderna, för att ge plats åt bostadshus på hörnan Industrigatan/Östra Farmvägen. Maskin & Montage har redan flyttat. De låga magasinhusen är inte i antikvarisk mening karaktärsskapande för kvarteret. Eller så är det precis det de är.

söndag 4 mars 2012

Storytelling - Caroli City blir Kv. Caroli

Snart är allt som förr igen!, En ny tid med gamla anor och Som förr. Fast nyare. Det är slogans som möter besökaren i det Caroli City som nu renoveras. Eller renoveras förresten - utvecklas och förnyas är väl de moderna begreppen. Renoverade gjorde man i köpcentret senast någon gång på nittiotalet, men nu är ambitionen en annan.

Eller Caroli City förresten - det är ett namn som projektets intressenter gör allt för att fjärma sig från. Berättelsen om Caroli City är idag synonym med berättelsen om modernismens mörkaste sidor, när Hugo Åberg, Skanska och den socialdemokratiska hegemonin i Malmö rev - eller sanerade som det hette då - bort den medeltida kvartersstrukturen och nästan alla husen i den gamla staden. Caroli City är också berättelsen om ett komplex för boende och handel som blivit alltmer nergånget, mörkt och dystert.

Kattsundsgatan, med köpcentret/bostadskomplexet till vänster. Ett av stadens mest brutala hörn.

Kv. Caroli är begreppet man nu vill lansera. Den nya berättelsen ska inte handla om nutiden eller om den framtida staden, utan om dåtiden. Man vill knyta an till historien, områdets anor och kvartersstruktur. Det är en utmaning, med tanke på hur det ser ut här idag. Det finns inte mycket i gatubilden att hänga upp den berättelsen på. Tanken är att inuti köpcentret skapa illusionen av ett oregelbundet gatunät, så som man kan föreställa sig att de försvunna Mårtens- och Jerusalemsgatorna vindlade sig fram här. Man vill öppna upp det slutna komplexet mot de omgivande gatorna och de öppna platser som ska bildas här.

Den avkristnade Caroli kyrkas tinnar avtecknar sig mot 70-talsfasaden. Kyrkobyggnaden ska bli en del i den nya berättelsen om Kv. Caroli.

Hur det går med den nya berättelsen om dåtiden återstår att se i framtiden. Men projektet ligger väl i tiden: i ett utdraget uppror mot modernismens idéer upplever vi en historiserande epok i arkitektur och inredningsdesign.

Årets första nummer av tidskriften Arkitektur handlar just om storytelling. Tidningen är fylld av exempel på inredningar som vill berätta en historia: en restaurang i Göteborg som utger sig för att vara en mexikansk bordell. En annan restaurang i samma stad där det maffiainspirerade Little Italy-temat spinns kring historien om en fiktiv person, Joe Farelli. När man bygger om tågstationen i Uppsala gör man omsorgsfullt om den gamla delen till en italiensk kaffebar, en engelsk lounge och ett franskt brasseri, så att besökaren kan välja kontinental miljö att sjunka in i.

Man känner igen sig, typ, även om man aldrig varit på en mexikansk bordell. Det här är förstås inget nytt – våra städer är översållade med konceptpubar och brasseri-kopior. Senast vi upplevde en bred historiserande våg var nationalromantiken i början av 1900-talet. Då var det storyn om fornstora, fornnordiska dagar som berättades. Vi hade förlorat Norge, orosmolnen hopades över Europa.

Däremellan kom modernismen, som talade konkret om byggnaders och prylars funktion i samtiden och – rentav – hade idéer om det goda mänskliga livet i en bättre framtid. Det mesta av den nutida arkitekturen traderar de raka linjerna och de ljusa fasaderna i funkis-berättelsen, men den kan också ses som ett utslag av nostalgi över det framtidsoptimistiska och godmodiga folkhem vi förlorat. Och, tål att påpekas, neo-funkisen prånglas ut som en trygg och välordnad boning för medelklassen.

Exemplen i Arkitektur är unika stories, påhittade av de mest framgångsrika inredningsarkitektbyråerna. De visar på hur det lekfullt nostalgiska, trivsamt ombonade och lätt igenkännbara är kommersiellt gångbart i en orolig och skrämmande samtid.

Urbanhistorikern Håkan Forsell påpekar i sin text Makten över berättelsen det uppenbara men väsentliga: de arkitektoniska och konceptuella berättelserna konstrueras av den ekonomiska eller politiska makten, oavsett om det gäller ännu en snygg kontinental restaurang eller en kommun som vill locka nya skattebetalare med ”enkla berättelser om det goda livet”. När man exempelvis vill lansera det nya Hornstull på Stockholms söder som ett hipsterparadis, riskerar man förstås att slänga ut de redan existerande berättelserna om platsen med badvattnet – tillsammans med människorna som tidigare bott där.

Från början var storytelling eller storyography en pedagogisk, underifrån kommande rörelse i de snabbt växande europeiska industristäderna. ”När barnet kunde formulera sin miljö med sig själv i huvudrollen blev staden ett habitat full av värdefulla relationer”, skriver Forsell. Då handlade det om att lyfta fram berättelserna som redan fanns bland människorna i staden, utifrån deras erfarenheter och på deras villkor. Idag handlar det om att skapa och etablera berättelsen först, i förhoppningen att människor ska lockas därefter.

Utan Forsells perspektivförskjutning hade Arkitektur nr 1/2012 mest blivit en glansig produktbeskrivning. Nu blir tidskriften istället en uppmaning till att kritiskt granska de berättelser om urbant liv vi matas med. Och kanske till att skapa våra egna.