Det sociala kontraktet

Texten först publicerad i Helsingborgs Dagblad, 5/1

På nyårsafton, på Ramels Väg i Rosengård i Malmö, sköts en 15-årig pojke med flera skott. Han dog dagen därpå.

När ett barn dödas på det sättet väcker det djup förtvivlan. Det väcker också en mängd andra känslor och reaktioner. Händelsen sker inte i ett vakuum – tvärtom. Malmö upplever just nu en skrämmande upptrappning av våldet. En vecka tidigare hade en man blivit ihjälskjuten på en klubb i ett industriområde. Bara några dagar efteråt, den tredje januari, sköts ännu en man till döds på öppen gata i bostadsområdet Lindängen.

Att vi inte har ihjäl varandra är en moralisk gränsdragning, men även en förnuftsmässig. Det är ett underförstått kontrakt mellan människor som behövs för att vi ska kunna fungera i samhället, uttrycka våra åsikter och handla utan fruktan för våra liv. Den sammanlagda innebörden av de många morden i Malmö kan få oss att tro att denna sköra överenskommelse håller på att gå sönder.

Men det är lika förhastat som att se våldsdåden i Malmö som isolerade händelser. Våldet, ofta kopplat till situationer där andra brott begås, är en del av stadens vardag. Vi behöver prata om detta, och inte bara vi som bor i Malmö.

Vi behöver prata om kriminaliteten och dess orsaker. Och är det något vi verkligen borde diskutera är det vad en manligt präglad våldskultur, som sträcker sig över alla etniska och klassmässiga gränser, kostar i form av samhälleliga insatser och individuellt lidande.

Men vi behöver också prata om i vilken kontext vi sätter in olika händelser. På olika nätforum har det startats en debatt om hur dödsskjutningen på Ramels väg skildras, jämfört med exempelvis när en ung människa dödades på Kungsholmen för några år sedan. Då låg fokus på våldet och offret.

I nyhetsrapporteringen kring den nu dödade pojken har stor vikt lagts vid om han sedan tidigare är känd av polisen eller inte. Om detta råder det oklarhet, men ändå gör man snabbt – exempelvis i en artikel i Svenska Dagbladet – kopplingar till det faktum att ”under 2011 har uppåt 30 skottlossningar och sex mord med gängkopplingar ägt rum i Malmö”, en uppgift hämtad från Skånska Dagbladet. Vidare nämns att Malmö belastas tungt av organiserad brottslighet.

”Känd av polisen”, ”gängkopplingar” och ”organiserad brottslighet” – ord som lätt leder oss till en rad förenklade förklaringsmodeller och slutsatser. Här sker en perspektivförskjutning, där det inte längre handlar om ett barn som dödats utan om en person som eventuellt hade en del i ansvaret för sin egen död.

Den plats där pojken dödades spelar förstås en roll för den bild media och vi själva målar upp, bilder som kanske på ett sätt gör det fruktansvärda enklare att förstå men som också underblåser rädsla och hat. Känslor som i sin tur är kopplade till den diffusa och olustiga känslan av att det där sköra kontraktet håller på att brytas. För att motverka dessa känslor behöver vi framför allt agera, istället för att bara sitta och betrakta det som sker. Men hur?

Efter mordet på den 15-årige pojken har det snabbt spridits ett upprop på Facebook och i morgon hålls en manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. I skrivande stund är det över 3 500 personer som anmält sitt deltagande.

Manifestationen är mot illegala vapen och organiserad brottslighet, inte mot våld och i solidaritet med våldsoffren och deras anhöriga. Det är en olycklig formulering och ännu ett exempel på hur vi, i hastigheten, reagerar utifrån våra ryggmärgsreflexer. Diskussionen om syftet med manifestationen och dess tema är i full gång. En del menar att det bara handlar om en rädd medelklass som vill visa sitt avståndstagande genom att samlas i flock mitt i stan. Andra menar - cyniskt, uppgivet? – att det är naivt att tro att en manifestation ska göra någon skillnad.

Det finns en risk att manifestationen blir en uppvisning av det goda gentemot det onda, av det upplysta centrum gentemot den dunkla periferin.

Men samtidigt är initiativet något mycket positivt. Uppslutningen visar på den stora viljan att agera och att inleda ett samtal med andra. Att mötas och föra ett fredligt samtal på torget, även om man har olika åsikter, är själva sinnebilden av hur väsentliga frågor hanteras i ett demokratiskt samhälle.

Framför allt handlar det nu om att visa hur viktigt det är att den överenskommelsen fortfarande gäller.