tisdag 27 december 2011

Avstickare: Hangar II

Hangar II, västra gaveln

Bulltofta flygplats invigdes 1923 och blev snart ett nav i det spirande trafikflyget. Bröderna Adrian och Carl Flormans företag, AB Aerotransport, opererade härifrån och blev sedermera den svenska delen av SAS. Flygplatsen byggdes ut successivt. "Under 1930-talet kom Bulltofta att utvecklas till ett av Europas modernaste och största flygfält, expansionen hade sin upprinnelse i vetskapen om att städer utan flygskydd i det närmaste kunde utplånas av fientliga bombflottor, något som bevisats under inbördeskriget i Spanien", kan man läsa i rapporten Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö.

Under andra världskriget var flygplatsen bas för flygflottiljen F10. Efter krigsslutet flyttade F10 till Barkåkra, som ligger i närheten av Vantinge där Norra Sorgenfri Nu-redaktören växte upp. Människor och kalvar darrade av skräck när Draken-planen drog på efter start och dånade fram på låg höjd över 70-talsnejden. Korna hade vant sig och betade lugnt vidare. Redaktörens morfar stördes ofta i sin middagslur - eftermiddagsflygningarna startade klockan ett, då han precis lyssnat klart på lunchekot och hade slumrat in med dagens NST på nästippen. Ibland, då han var på särskilt ilsket humör, rusade han ut på altanen och hötte åt de förhatliga planen som strök över hustaket. De tog ingen notis.

Det där oväsendet hade inte gjort sig särskilt bra över centrala Malmö. Det gjorde i längden inte heller trafikflyget. Femtio- och sextiotalen var en blomstringsperiod för Bulltofta, inte minst på grund av chartertrafiken till Mallorca och alperna. När antalet starter och landningar ökade och, kanske framför allt, när reaplanen kom blev det till slut ohållbart. 1972 flyttade ruljangsen till Sturup. I mitten av 70-talet drogs Inre Ringvägen genom flygplatsområdet och öster om vägen anlades Bulltofta rekreationsområde i början av 80-talet. Väster om Ringvägen finns idag Bulltofta industriområde.

Ett flygplan som inte startat från Bulltofta, men ändå.

Idag är det inte så lätt att upptäcka spåren av flygplatsen och dess byggnader. Bulltofta Bygg håller till i flygledar- och terminalbyggnaden från 1959. Mölledalsskolan är löst baserad på en hangar uppförd i början av 60-talet. Men pärlan är Hangar II, som byggdes 1925. Arkitekt var Carl Melin, dåvarande chef för Malmö byggnadskontor. Han hade fått inspiration på en studieresa till Hamburg, Rotterdam och Amsterdam.

Detalj i västra fasaden

"Hangar 2 uppfördes i lunettform, helt i trä", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i en antikvarisk utredning om hangaren från 2009. "Taket bärs av åtta limträbågar tillverkade av Töreboda Limträ. Hangar 2, liksom den samtida vänthallen på Stockholms centralstation,  hörde till de tidigaste byggnaderna i landet uppförda med limträbalkar".

Östra gaveln, med originalskjutdörrarna

Hangaren gjordes om någon gång innan 1941. Från början fanns det skjutdörrar både på den östra och västra gaveln, men idag är det en fönsterrad på västergaveln. Byggnaden är varsamt renoverad i slutet av 80-talet och väldigt fin där den ligger i splendid isolation invid Genarpsgatan och Flygfältsparken.

Betongplatta, platsgjuten
Flygfältsparken

Den västra kantan av parken har utformats som en start- och landningsbana, med en dubbel rad popplar längs kanterna. Det är lite fusk, för det fanns ingen bana med just den här sträckningen. Det gör ändå att man får en känsla för platsens historiska användning, inte minst därför att en del av de platsgjutna cementplattorna finns kvar mellan Hangar II:s östra gavel och "startbanan". Här taxade planen ut från hangaren när det drog ihop sig till avfärd.

Att marken är gräsklädd och inte asfalterad ligger nära den historiska sanningen. Olga Schlyter igen: "Fältet där planen landade bestod endast av en flack gräsyta, och efter mycket nederbörd eller under snösmältningen på våren blev det för mjukt för flygplanen". Det var först när Bulltofta moderniserades i början på femtiotalet som det blev en ny landningsbana, 1900 meter lång och klädd med asfalt eller betong.

I sin antikvariska utredning slår Olga Schlyter fast att Hangar II är "unik i och med sitt synnerligen välbevarade skick". Den bör i  detaljplanen förses med skyddsbestämmelser, vilka i sin tur bör inbegripa ett rivningsförbud.

Olga menar vidare att det är betydelsefullt att marken öster om hangaren förblir obebyggd. Hur så?, kan man ju fråga sig, det är ju bara en synnerligen trist betongplatta som ligger där och tar upp värdefull plats? Olga: "Flygfältsparken är en grönyta som minner om de öppna, gräsbevuxna ytor som utgjorde Bulltofta flygplats. Hangar 2 ingår i ett historiskt samband med parken. För att få förståelse för hangarbyggnaden och dess ursprungliga funktion är det av betydelse att en öppen yta bibehålls utanför portarna. Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Ett perspektiv väl värt att bevara

Anledningen till att den antikvariska utredningen gjordes var att det finns planer på att bygga i kvarteret Carl Florman, där Hangar II ligger. Olga ser inget hinder att man bygger sydöst om hangaren, där Hangar III tidigare fanns men där det nu är tomt (det vill säga utanför vänsterkanten på bilden ovan). Gärna på höjden i form av ett punkthus.

Skiss till detaljplan

I det förslag till ny detaljplan (Dp 4879) som tagits fram har man föreslagit två åtta våningars höghus istället för ett. Det är PEAB som vill bygga. Det är inte så lätt att utläsa av skissen vad bygget skulle innebära för utemiljön kring Hangar II. Husen står på avstånd från hangaren, det norra verkar stå mellan betongplattan och parken. I underlaget till stadsbyggnadsnämnden nämns skyddet för hangaren, men inget om hur man ska hantera betongplattan.

Meningen var att detaljplanen skulle ha vunnit laga kraft i december 2011. När jag kontaktar stadsbyggnadskontoret får jag uppgift om att stadsbyggnadsnämnden återremitterat ärendet till stadsbyggnadskontoret. Jag har inte kunnat få tag på handläggaren än, men det ska bli intressant att höra skälen till detta.

Källor:
Bulltofta Hangar 2, antikvarisk utredning. Olga Schlyter. Malmö museer, kulturarvsenheten, rapport 2009:001
Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö, en översiktlig inventering. Daniel Melchert och Carola Lund. Malmö kulturmiljö, 2002.

måndag 26 december 2011

Malmö 11-11-11

Folkets park 10.00. Foto: Beatrice Bolmgren 

Den elfte november 2011 förevigades Malmö av 336 fotografer. Kanske av fler, men det var dessa 336 som deltog i fotobyrån Apelögas projekt. Cirka 5 000 bilder lämnades in till redaktionen. Resultatet har snabbt blivit bok, Malmö. 24 timmar. 227 bilder.

Det är en rolig bok att bläddra i. Den består av ett antal frusna ögonblicksbilder av staden just den här dagen, med fokus på människorna som lever och vistas här. En del rörande, andra skojiga, de flesta fångade i flykten och andra mer arrangerade.

Coop, 19.43. Mandy Jonusas underhåller. Foto: Josefin Widell Hultgren

Vad är det då för bild av Malmö som framkallas? Glädjande nog har det blivit en ganska jämn könsfördelning om man räknar antalet pojkar och män (52 %) respektive flickor och kvinnor på bilderna. Självklart, kan man tycka, då ju befolkningen är jämnt fördelad. Men tyvärr är det långt ifrån alltid så, om man tittar i till exempel en dagstidning eller ett nyhetsprogram på tv. Det är inte ovanligt att fördelningen är 70-30 till fördel för män. Om redaktionen medvetet gått in för att det skulle bli så här framgår inte, men hatten av för det i alla fall.

När det gäller fotograferna bakom bilderna är det inte så positivt: av 199 räknade är 60 % tagna av män, det vill säga mer likt den gamla vanliga visan. Till stor del beror snedfördelningen på att Apelögas manliga fotografer är överrepresenterade i boken.

Vittlingens äldreboende, Limhamn 14.43. Foto: Christian Andersson
-->
En stor majoritet av människorna på bilderna är unga. Förmodligen är detta inte helt rättvisande, men Malmös befolkning är ung. För trettio år sedan, under krisåren då så många arbetstillfällen försvunnit, hade staden en befolkningspyramid som måste ha skrämt slag på politiker och planerare: ganska mycket barn längst ner, en smal "midja" av folk i förvärvsarbetande ålder i mitten och - framför allt - en bred och till synes ständigt växande svamphatt av äldre längst upp. Numera ser pyramiden mer ut som just en pyramid.

Malmös berömda omvälvning från industristad till kunskaps- och upplevelsestad, den som sägs ha räddat staden, kan man utläsa den av bilderna i boken?

Kanske. Här finns inga bilder på cykelkaravaner av arbetare på väg till eller från de stora arbetsplatserna. Å andra sidan har inte heller den strida ström av cyklande studenter och pendlare som varje vardag fyller staden förevigats.

Max, Gustav Adolfs torg, 12.11. Foto: Catrin Haglund

Några foton visar det arbete som historiskt förknippas med Malmö: fiskarna vid hoddorna, lastbilarna i hamnen, en brödfabrik. Andra visar tatueringsartister, tillskärare, serveringspersonal och konstnärer - näringsgrenar som mer förknippas med det moderna Malmö. På de flesta bilderna gör människor annat än jobbar - de roar sig, sportar, är hemma, leker, är i rörelse från en plats till en annan. Ändå: många av bilderna - kanske de flesta - skildrar arbetsplatser, även om det inte alltid är arbetet eller de som arbetar där som är i fokus. På kaffeserveringen, i skolan, på Aq-va-kul, på Centralstationen eller ålderdomshemmet, på torget och krogen, är det förstås folk som arbetar. Malmö är en stad av jobbare, men de sysslar - i alla fall till rätt stor del - med annat nu än förr i tiden.

"Malmö. 24 timmar. 227 bilder" lyckas inte fullt ut fånga den kreativa kraft och de intressekonflikter som just nu gör Malmö till en så dynamisk plats. Det var väl heller inte ambitionen och det är inte hela världen - det är som sagt en rolig bok att bläddra i. Många av bilderna hade kunnat vara tagna var som helst, men det finns några som är väldigt mycket Malmö: de badande damerna på Kallis,
tjejerna på falafelhaket, killarna framför Moriskan, den gamle mannen som tar igen sig på en bänk på Malmö C.

fredag 16 december 2011

H+ återbesökt

En uppföljning av sommarens artiklar om H+ i Helsingborgs Dagblad. Artikeln har fått rubriken Gerillakamp och stadsplaner.

Förutsättningarna för projektet har radikalt förändrats, i och med att Helsingborgspolitikerna beslutat att lägga bygget av Södertunneln - det vill säga nergrävningen av järnvägsspåren mellan Knutpunkten och Gåsebäck - på is på obestämd framtid.

Ett storstilat och spännande stadsförnyelseprojekt som nu riskerar att bli en tummetott istället för en ny fin rock.

Till helgen blir det evenemang, Smack Bang i Folkets Hamn, i Oceanhamnen i Helsingborg. Den gamla tomma Osloterminalen får liv för en dag och en natt.

söndag 4 december 2011

Väck med Wangel

Östra Farmvägen, 2/9 2009
G. A. Wangels fasad 10/9 2009
10/9 2009
4/12 2011
G. A. Wangels färgeri & kemiska tvättanstalt etablerades vid Östra Farmvägen 1929. Kemtvätten var i bruk åtminstone till sextiotalet. Sedan dess har byggnaden använts för diverse ändamål, en del mer ljusskygga än andra. Nu har den blivit en del av det nya skolkomplexet i Kvarteret Grytan. Fasaden har fått en ansiktslyftning, med nya fönster och stuprör och - som synes - med ny text på den vita bården.

"Wangels kemtvätt vid Östra Farmvägen har en till karaktären mycket väl bevarad gatufasad", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i sin antikvariska utredning från 2006. "Den röda tegelfasaden har ett stort miljöskapande värde och den minner på ett tydligt sätt om Norra Sorgenfris långa historia som industriområde med många olika små verksamheter."

När jag pratade med Olga för kanske ett och ett halvt år sedan, nämnde hon att hon och fastighetsägaren hade olika uppfattningar om bevarandet av texten på fasaden. Olga ville att den skulle bevaras, medan fastighetsägaren ville ändra till Norra Sorgenfrigymnasiet. Om texten ändå ändrades ville Olga att den skulle ha samma typsnitt.

Nu har fastighetsägaren fått sin vilja igenom. Vad var det rätta att göra? Ingen helt enkel sak att reda ut. Varför ska det stå G.A. WANGEL AB. FÄRGERI & KEM. TVÄTT på huset när det är en skola? Det kan tyckas ologiskt och vore måhända toknostalgiskt. Den gamla texten var dessutom blekt och flagnad. Å andra sidan: den berättade något om byggnadens och platsens historia och var ett kulturhistoriskt spår som nu för alltid gått förlorat. Det finns dessutom inte många originalexempel på den här typen av fasadtextning kvar.

Klichéerna på "Sorgenfri" och "gymnasium" har inte tagits bort, så det går inte att se riktigt hur det kommer att se ut. Men det är inte samma typsnitt, och versalerna i den gamla texten har bytts ut mot gemena. Fasaden är prydlig nu och linjerna är lite rakare. Samtidigt har en hel del av karaktären har gått förlorad på grund av den okänsliga textningen och den övriga renoveringsivern.


Vägg i vägg med den gamla kemtvätten har det tillkommit en ny tegelfasad. Det är det nya särskolegymnasiet. Byggnadens proportioner gör att storleksförhållandena längs gatan kastas om. Det är kanske inte så mycket att orda om. Men att den nya fasaden är stum och sluten mot gatan är ett större problem. Visserligen är gult tegel ett kännetecken för området och i genren fantasilös industribyggnad korresponderar kåken väl med en del av Norra Sorgenfris tråkigare, modernare inslag. Man hade önskat sig något lättare, något mer karaktäristiskt, något som kunnat ge Wangels vackra fasad något intressant att spela mot.

Samtidigt hade det kunnat vara betydligt värre. Olga Schlyter skriver i sin utredning apropå Wangel-huset: "Byggnaden är i dåligt skick och ett bevarande där gatufasaden bibehålls och man bygger nytt bakom skulle i detta fallet vara motiverat". Visserligen är väl det mesta inom väggarna utrivet och byggt upp på nytt, men huset och det karaktäristiska gavelpartiet har - med vissa små ändringar och en nyputsning - fått vara kvar.
 
4/12 2011
2/9 2009




Den funkiga ruffigheten är borta. Hade det funnits ett egenvärde i att bevara den, som ett kulturminne och en kontrast mot allt det rätlinjigt välputsade nya som kommer att byggas runt om? Jag saknar huset så som det var när jag bekantade mig med det hösten 2009. Samtidigt, vilken fas i husets historia är det önskvärt att lyfta fram - när det var nytt och stiligt på trettiotalet, eller när det var på dekis under de senaste decennierna?

Hur som helst är det synd att känslan i den gamla fasadtexten gått förlorad.

tisdag 8 november 2011

Vad blir det av Bussgaraget?

22/10 2011

Det är dags att närma sig frågan om Bussgaragets framtid. Sedan lokaltrafiken och gatukontoret flyttade ut 2008 har det stått tomt. I september 2009 revs en del av byggnaderna i Kvarteret Spårvägen. Det var verkstäderna och en byggnad som i slutet av sin levnad fungerade som kommunens lönekontor. Nu rivs den del av garagekomplexet som byggdes 1968.

De äldre delarna av garaget ska stå kvar, fyllas med spännande verksamheter och fungera som en katalysator för utvecklingen av Norra Sorgenfri. Åtminstone är det så det är tänkt, enligt de planer för området som Stadsbyggnadskontoret tagit fram.

För den ansvarige på Fastighetskontoret, Jan Johansson, tycks ändå Bussgaragets framtid i dagsläget vara en oviss affär. Det krävs omfattande renoveringsarbeten, säger han när jag når honom på telefon. Alla fönster måste bytas, taket måste bytas, väggarna, golven, elen, vattnet, värmen, avloppet måste åtgärdas... Jan låter allt tröttare på rösten, kanske rent av uppgiven, ju längre han når i uppräkningen.

2/9 2009, från Celsiusgatan

Bussgaraget verkar orsaka huvudvärk inom de kommunala förvaltningarna. Det pågår en diskussion, säger Jan. Och det finns en strävan: att UngBo 12-mässan, som ska hållas i Malmö i september 2012, ska få sin hemvist i båghallarna. Men finansieringen är inte klar. Det kommer att kosta mycket att ställa i ordning så att man kan ha en mässa här. Det gäller att få tag på investerare. Det börjar bli bråttom om det ska kunna bli färdigt till september nästa år. Det handlar också - på längre sikt - om att hitta en huvudman som är beredd att ta över ansvaret för byggnaderna och driften av dem.

22/10 2011, de södra delarna rivs

Efter ett tag smittas jag av Jans brist på hopp. Det kommer förmodligen att gå åt helvete, tänker jag. På ett eller annat sätt. Antingen får båghallarna stå där och förfalla tills de bedöms vara bortom räddning och så rivs de. Eller så kommer en stor aktör (läs:PEAB, "Nordens samhällsbyggare") att köpa loss stället och göra det till något jättefräckt och privatägt.

Här kan det vara på sin plats att gå till källorna. Så här står det i Planprogrammet (pp 6060) från juni 2008:

"Bussgaraget omvandlas till en sektorsblandad mötesplats och attraherar en stor bredd av besökare från hela Malmö samt från regionen. Förebild är bland annat Old Spitalfields Market i London.

En ny förvaltningsmodell arbetas fram för att utveckla en blandning av verksamheter från olika verksamhetssektorer samlade under ett förvaltarskap. Så kan till exempel fritidsaktiviteter, kulturutbud, nöje, handel, utbildning och bostäder samsas tillsammans i Bussgaraget. Det samlade förvaltarskapet är direkt knutet till denna byggnad och får ett tydligt syfte att säkra blandningen av verksamheter och målgrupper i Bussgaraget.

Illustration ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri, augusti 2008

Olika livsstilar, åldrar och bakgrund ska lockas. För att byggnaden ska fungera som en social mötesplats mellan olika besökare är det viktigt att utforma Bussgaraget så att det finns visuell och fysisk närhet mellan de olika verksamheterna samt att det finns en offentlig gata eller plats varifrån olika aktiviteter inryms.

I september 2008 lämnar dagens hyresgäster lokalerna som då kan utvecklas och få ny användning. Under perioden 2008-2011 utvecklas ett förvaltarskap där ägandet ligger kvar hos Malmö stad, och där verksamheter från olika privata och offentliga sektorer får möjlighet att hyra in sig. Denna treårsperiod är tänkt att vara en övergångstid då man kan prova olika verksamheter av mer eller mindre temporär karaktär och hitta en blandning och ett antal hyresgäster som sedan stannar kvar efter 2011.

Förvaltarskapet som utvecklas är sedan tänkt att bli permanent. För att finansiera förvaltning och merkostnader under en treårig utvecklingsperiod har Malmö stad erhållit medel genom Mål2, EU strukturfond.

Illustration ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri, augusti 2008

Innan de första hyresgästerna flyttar in, och under den första tid då det nya förvaltarskapet formeras, kan Bussgaraget med fördel användas för ett eller flera större evenemang, där till exempel konst som tål en icke klimatiserad miljö visas upp för allmänheten. Evenemangen ska vara av hög kvalitet och locka besökare från hela regionen.

/.../

Den stora täckta yta på 12 000 kvm som Bussgaraget tillhandahåller är en stor potential för konstevenemang, marknader eller annan verksamhet."

Ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri:

"I bussgaraget kommer evenemang såsom konserter, marknader, filmvisningar och stora konstinstallationer att ordnas samtidigt som omgivningarna omvandlas, detta för att nya byggnader ska uppföras i ett redan befolkat område."

Alltså: allt detta skulle enligt planprogrammet redan ha hänt. Men: inget har blivit av. Vad har kommit emellan? Vad har medlen från Mål 2 använts till? Frågor som pockar på svar.

söndag 6 november 2011

Avstickare: Kronprinsen

Är det en räv? Nej! Är det en varg? Neeej!!! Det är ju en häst!!!

Så klart. Hugo Åberg, den mäktige byggmästaren, gillade hästar och travsport. Han byggde Jägersro. Och när han gjorde sitt utropstecken vid porten till Slottsstaden och borgerlighetens Malmö - Kronprinsen - ville han förstås ha en frustande häst i butiksplanet.

Det är skulptören Thure Thörn (1918-2005) som gjort fontänen. Ett av konstnärens skojigaste verk, om än oavsiktligt. Men det är svårt även för den stramaste häst i betong och koppar att upprätthålla någon form av värdighet, med två vattensprutande duschmunstycken inkörda i näsborrarna. Det är Thure som är konstnären  bakom skulpturen, men det fina hantverket gjordes av plåtslagaren Helge Hansson.

Thure Thörn var en ofta anlitad konstnär när det moderna Malmö som byggdes på 50- och 60-talen skulle utsmyckas. Han var uppvuxen vid Möllevången, son till en stuckatör. Hugo Åberg föddes - enligt Per Svensson i Malmö - världens svenskaste stad - 1905 vid Beijers Park i östra Malmö, var son till en banvakt och ska vid ett tillfälle i sin ungdom ha utnämnts till Malmös fattigaste man. Kanske pratade inte Thörn och Åberg så mycket om var de kom ifrån, men man kan lätt föreställa sig en stark - om än outtalad - känsla av samhörighet dem emellan.

Samma känsla av samhörighet och gemensamma intressen fanns uppenbarligen mellan Hugo Åberg och Malmös socialdemokratiska etablissemang. Åberg blev ett hörn i den mäktiga "kvadratkorporatism"* som styrde och ställde i stan på 50- 0ch 60-talen. De andra hörnen var socialdemokraternas och HSB:s starke man Oscar Stenberg, Skånska Cements chef Ernst Wehtje jr och SE-banken, där Wehtje praktiskt nog var styrelseordförande.

Ernst Wehtje skrev ett gratulationsbrev till Hugo Åberg på dennes 60-årsdag 1965. Wehtje beskriver hur de träffades vid en tidig fastighetsaffär, Åberg "lade då grunden till ett förtroende, som sedan utsträckts till vida kretsar". "Vi är stolta", fortsätter Wehtje, "över att ha en sådan byggare bland oss - en mästare i att planlägga och genomföra idéer i takt med tiden och för eftervärlden".

Det handlade om stora byggen, stora pengar och ett Malmö som såg helt annorlunda ut när de stora männens livsverk var färdigt. Jägersro (1953-62) och Kronprinsen (1959-61) är två av Hugo Åbergs idéer som blev verklighet. De är i mångt och mycket varandras motsats. Jägersro är mycket mer än en travbana - det är en hel stadsdel i utkanten av Malmö, med villaområden, motell och storskaliga affärskomplex längs breda motorleder. En trakt helt anpassad för bilsamhället.

Kronprinsen - å andra sidan - är byggd som en stad i staden, en skyskrapa på 26 våningar där alla bekvämligheter och all service skulle finnas tillgänglig för de boende.

Utsmyckning vid ingången från Mariedalsvägen

Ernst Wehtjes brev till Hugo Åberg är inklistrat i mitt exemplar av den underdåniga hyllningsboken en bit malmö, vilken förärades jubilaren på högtidsdagen. Här står det mycket fint att läsa om Kronprinsen, som förstås ritades av Åbergs hovarkitekt Thorsten Roos:

"Kronprinsen /.../ är inte blott ett eller flera bostadshus - det är som nämnts en stad med sina 3 000 människor inom sina väggar, människor som kan leva nästan hela sitt liv utan att behöva lämna huset. Här finns egen läkarcentral, 22 000 kvadratmeters bilfri lekplats, idrottshall för rekreation, affärer och varuhus för det rent lekamliga, restauranger samt egen kyrka.


Varietérestaurangen (bild ur en bit malmö)

En av Nordens största varietérestauranger med plats för över 600 gäster på bottenplanet. /.../ Som ett självständigt annex till varietérestaurangen Kronprinsen får man kalla turistattraktionen framför andra, Översten, på toppen av skyskrapan. Härifrån har man utsikt inte blott över sju kyrksocknar utan långt in över Köpenhamn och söderöver mot syskonstäderna Skanör och Falsterbo.

Restaurang Översten och den fräcka baren (bilder ur en bit malmö)

S:t Petri församling har egen kyrkofilial, en kyrkosal som kan ta emot drygt 100-talet personer.
En läkargrupp om elva läkare disponerar ett eget sjukhus med bl a fullständig klinik med röntgenanläggning, operationsrum och allt.
För rekreation finns en toppmodern bowlinghall med fjorton banor och automatisk kägelrensning, en tennishall med två banor, en fäkthall samt en gymnastikhall för bl a husmorsgymnastik.
Tillkommer sedan att här finns 720 bostadslägenheter, ett 25-tal affärer av skilda slag jämte varuhus, uppbördsverk, försäkringskassa, bank och länsstyrelsens skatteavdelning för att man ska kunna tala om ett självförsörjande kvarter."

Mycket omtalat blev också att Kronprinsen hade egna televisionsprogram, som kablades ut i huset två dagar i veckan. "Det enda man har att göra är att vrida om knappen på televisionsapparaten till kanal 6." Ända fram till 80-talet sändes intern-tv, enligt Guide till Malmös arkitektur. Här får vi också veta att Kronprinsen, då guiden trycktes 2001, fortfarande var Nordens högsta bostadshus. Det skulle till ett Turning Torso för att klå detta. I Malmö gillar man att resa potenta byggnader.

På restaurang Översten, med den vidsträckta utsikten över domänerna, kan man anta att kvadratkorporatismens män gillade att hänga ute med varandra - när de inte sågs ute på travbanan förstås. Men förutom den fräcka skybaren och varietérestaurangen i bottenplanet - som nu är borta och har lämnat plats för en tidstypisk food court - låter hela konceptet som en världsfrånvänd och lätt klaustrofobisk institution. Kanske ett ålderdomshem, en sista anhalt för invånarna i Käppastan.

De lägre av komplexets byggnader är uppförda av färdiga betongelement

Hugo Åberg dog fyra år efter sin 60-årsdag, 1969, i en våldsam trafikolycka vid Hurva. Då var han mitt uppe i ett nytt stort projekt: Caroli City, naturligtvis ritat av Thorsten Roos arkitektkontor. Projektet genomfördes trots initiativtagarens död. Modernismen hade blivit ett självspelande piano som fortsatte skövla nya framgångar i Malmö ett bra tag till.

Kronprinsen är inte världens hippaste ställe. Men man försöker så gott det går...

* Kvadratkorporatism är ett begrepp som myntades av Peter Billing och Mikael Stigendal i deras avhandling Hegemonins decennier, för att beskriva den maktkoncentration till ett fåtal män vilken präglade Malmö under 50- och 60-talen.

fredag 4 november 2011

Ny bok: Malmö - världens svenskaste stad av Per Svensson

Västra Hamnen, oktober 2011

Det finns många berättelser om Malmö. Den som stadens makthavare älskar att berätta handlar om industristaden på dekis som reste sig ur askan och återuppfann sig själv som kunskaps- och upplevelsestaden vid Öresund, sprudlande av ungdomlig kreativitet, fräck arkitektur och brokig mångfald.

Den diametralt motsatta berättelsen handlar om en stad hemsökt av svåra sociala problem, trångboddhet i mögelhus och skenande kriminalitet – ett djupt segregerat Malmö där främlingshat och etniska motsättningar frodas i undervegetationen.

Sydsvenskan-skribenten och förre kulturchefen på Expressen Per Svensson, Malmöbo sedan trettio år, kan de här och många andra Malmö-berättelser utan och innan. I Malmö – världens svenskaste stad ger han sin version av dem. Han gör det på det hela taget bra: infallsrikt, initierat och välformulerat.

Författaren introducerar staden - dess delar, färger och lukter – från cykelsadeln. Det är passande, Malmö är en stad där man cyklar. Förr var det arméerna av arbetare som varje dag cyklade till och från Kockums, Strumpfabriken och de andra stora fabrikerna. Nu är det horderna av studenter och pendlare som tar sig från Möllevången eller Värnhem till stationen och högskolan i det gamla hamnområdet.

Cykelturen ändar vid kalkbrottet i Limhamn. Med cementen och byggandet som röd tråd skriver Per Svensson industrins, folkhemsbyggets och den socialdemokratiska hegemonins Malmöhistoria. Det är framför allt en berättelse om samförstånd mellan ett fåtal starka män – företrädare för socialdemokraterna, byggindustrin och bankerna - som gillat att umgås med varandra, ta varandra i hand och fatta snabba beslut. Malmö fick sina rekordår på 50- och 60-talen. Men också ett band av allt mer slappt byggda bostadsområden längs ytterkanten och en skövlad innerstad, när man trodde sig kunna sanera bort misären genom att riva hela stadsdelar av äldre bebyggelse.

Cementfabriken i Limhamn

Per Svensson är rasande på den modernism som slutligen, i sin degenererade form, spelade storskaliga ekonomiska bank- och byggintressen i händerna. Det handlingskraftiga fåväldet efterlämnade en splittrad stad, som dagens styrande fortfarande kämpar med att lappa ihop. Även om Svensson tecknar en väl undergångsdyster bild av det socialdemokratiska välfärdsbygget, skriver han in Malmö i den stora, allmängiltiga 1900-talsberättelsen om den svenska industri- och folkhemserans uppgång och fall.

Ändå är det något i berättelsen som saknas, ett slags frånvaro. Till slut kommer jag på vad det är. Per Svensson cyklar flitigt genom Malmö, och redovisar en mängd minnesbilder från åren i staden. Det ger lokalfärg. Men han lutar sig i sina betraktelser tungt på sekundärkällor, som tidningsartiklar och andras skrifter om Malmö. Det här är ingen reportagebok utan en skrivbordsprodukt, tillkommen från en tryggt medelklassig och lagom distanserad utkikspunkt.

Det gör bland annat att historien om Malmös förvandlingstrick, från katastrofstämning i början av 80-talet till kaxig framtidsoptimism en bit in på 2000-talet, förblir oskriven. Visserligen pekar Per Svensson på hur en rad lyckliga omständigheter och drastiska politiska beslut samverkat. Resultatet har blivit att staden lyckats frigöra sig från sin tunga fabriksidentitet och istället orientera sig mot en mer framgångsrik och attraktiv berättelse.

Men för att gå på djupet med framgångssagan hade han behövt ge sig in i de kommunala förvaltningarnas labyrinter, i jakt på stadsplanerarnas och politikernas historier. Han hade behövt träffa entreprenörer inom kultur- och näringsliv. Och för att få korn på motberättelserna hade han, för att ta ett aktuellt exempel, behövt bege sig till bostadsområdet Seved för att ta reda på vad folk som bor och arbetar där anser om sin stad.

Mycket går ändå att läsa ut av arkiven och till slut når Per Svensson fram till sin egen berättelse om Malmö. Den handlar inte om förvandling, utan om kontinuitet. Bakom den nya tidens alla storstilade stadsbyggnadsprojekt, inlindade i ledord som hållbarhet och mångfald, står fortfarande ett fåtal stora män – bland dem kommunalrådet Ilmar Reepalu – som gillar att göra saker tillsammans och där beslutsvägarna dem emellan ibland är oanständigt korta. Slutresultatet ser ut att återigen bli storskaliga byggen, med nya köpcentra och bostadsområden i periferin. Alltmedan staden fortsätter att vackla under tyngden av social och ekonomisk ojämlikhet mellan invånarna.

Oavsett hur det går är en sak säker. Malmö, liksom resten av Sverige, är och förblir en del av det globaliserade, brokiga och stökiga världssamhället. Det är den egentliga kärnan i berättelsen. Vi kan älska eller hata detta faktum, men det är trots allt ett faktum. Per Svensson förhåller sig öppen, nyfiken och prövande inför det och blir därmed också en oförsonlig motståndare till intoleransen, om den så tar sig uttryck i antisemitiskt färgade uttalanden - inte minst från Reepalu - eller islamofobisk främlingsfientlighet. Det är en rakryggad, modig och inspirerande hållning.

Texten har också publicerats i HD.
Här kan du läsa Johan Malmbergs anmälan i Sydsvenskan.
Betydligt mer förbannad är Crister Enander i Tidningen Kulturen.

De här böckerna står Per Svensson i störst tacksamhetsskuld till:

Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Malmö i skimmer och skugga
Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Arkitekterna som formade Malmö
Olle Svenning: Lojaliteter - min far(s)
Peter Billing & Mikael Stigendal: Hegemonins decennier

Kulladal - BRF Per Albins Hem

torsdag 27 oktober 2011