torsdag 29 april 2010

Verklighetens arkitektur?

En kväll på stadsbiblioteket läggs konfliktlinjerna i öppen dager. Rubriken för samtalet är Verklighetens arkitektur, med underrubriken Man kan bygga broar men kan man bygga mötesplatser? I panelen bland annat arkitekterna Gunilla Kronvall och Kenji Miyazu samt arkitekt- och designskribenten Ingrid Sommar. I publiken en brokig skara som - får man förmoda - är intresserade av stadsplanering och byggandet av framtidens Malmö.

På det hela taget är diskussionen lös i konturerna och illa sammanhållen av moderatorn, Ellen Nyman. Det som skulle kunnat bli ett verkligt hett samtal om vad som främjar och hämmar "den goda stadens" framväxt slarvas till största delen bort. Men ändå.

Någonstans i centrum för debatten finns idén om mötesplatser, ett värdeladdat ord som gärna ges en positiv innebörd. Fixar vi bara sjyssta mötesplatser så löser sig det mesta. Segregationen till exempel, och alienationen i storstadsdjungeln. Men hur ska det gå till? Negationen, exempel på misslyckanden, är lätta att finna och stavas ofta funktionsuppdelning, storskalighet och miljonprogramsområden: skrivbordsprodukter för en ideal värld, där man oftast planerade in gott om gemensamma ytor, grönområden och så vidare. Men inte blev det några naturliga mötesplatser för det. Säga vad man vill om miljonprogramsområdena, men särskilt flexibla är de ju inte. Det är svårt att etablera verksamheter i husens gatuplan, även om man skulle vilja. De stora öppna ytorna mellan husen har ofta blivit otillgängliga och farliga platser att vistas på, och så vidare.

Nu är alla (?) överens om att modernitetsprojektet gick åt skogen. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där. Dagens honnörsord är därför de motsatta: småskalighet, hållbar utveckling och funktionsblandning. Alls inga - visar det sig - entydiga och oomstridda begrepp.

Framtidens mötesplats? Kvarteret Spårvägen, april 2010

Den "rätta" och "godkända" mötesplatsen, är den något som kan frammanas genom att man skapar olika kulturella, konstnärliga eller arkitektoniska uttryck (allra helst med icke-kommersiella förtecken), eller är det snarare så att mötesplatser uppstår spontant på platser som har en vardaglig funktion: en fontän där man hämtar vatten, ett torg med populära krogar eller ett modernt köpcentrum? Och hur blir det med spontaniteten när man försöker planera fram mötesplatser, är man inte där igen som arkitekt eller stadsplanerare och försöker lägga livet till rätta?

En annan viktig fråga är vem som har tillgång till mötesplatser, och här är Norra Sorgenfri ett brännande exempel. I publiken finns några av de konstnärer och aktivister som nu är verksamma i området. Med rätta är de oroliga för hur det blir med deras fortsatta närvaro där, när exploateringen kommer igång och hyrorna höjs. Den småskaliga och blandade stadsdel som Gunilla Kronvall ser framför sig kanske inte rymmer dem - och varför då inte freda området och låta livet som finns där nu pågå och utvecklas som det vill? Men andra röster höjs i publiken: vad säger att Sorgenfri ska vara ett reservat för en begränsad grupp, som långt ifrån alla känner sig delaktiga i? Är verkligen ett Espresso House - för många sinnebilden av massproducerad och icke-autentisk mötesplats - av ondo, eller är det tvärtom så att det är en plats för alla (som är beredda att betala för en dyr, imperialistisk kopp kaffe).

Och den där småskaligheten med små tomter och många aktörer, hur motverkar den segregationen? Gunilla Kronvalls favoritexempel är några familjer som slagit sig samman och anmält intresse för att bygga ett gemensamt hus på en tomt. Deras dröm är att ha ateljéer och kanske en servering i gatuplanet. Här någonstans går Lars Vilks - som inledningsvis visat en ganska intetsägande film om arkitektur och mötesplatser - igång. Det här, menar han, är ju som alla sådana här områden ett projekt för den intellektuella medelklassen, det vill säga oss som sitter här på bibblan just nu. Det har han rätt i men sedan går han snett, när han påstår att "folk i allmänhet" - det vill säga alla som inte är här - inte är så värst individuella av sig eller bryr sig särskilt mycket bara de får ha det som de alltid haft det. Kvällens hetsigaste ordväxling utbryter, innan Kenji Miyazu gjuter olja på vågorna genom att säga några lagom kloka ord.

Han drar ett exempel från Slottsstaden, där en gammal affär på en hörna la ner. Ett café öppnade och det blev en - voilà! - mötesplats. Samma hörna, samma lokal men en ny funktion laddar platsen med nya innebörder och möjligheter. Många byggnader, kanske de flesta, i en ständigt föränderlig stad används för något annat än de ursprungligen var ämnade för. Därför, menar Miyazu, gäller det för arkitekter och stadsplanerare att vara strategiska och skapa byggnader eller kvarter som vars funktioner kan förändras över tiden.

Inte måla in sig i ett hörn, alltså.

Blev jag nåt klokare av det här? Nå, det blev i alla fall tydligt att det inte finns några entydiga svar på hur den ideala staden ska kunna frammanas ur detaljplaner och arkitektritningar. Och att konfliktlinjerna - varandra korsande och ibland förvirrande - inte blev mindre påtagliga efter aftonens debatt.

Plötsligt händer det!

måndag 19 april 2010

Galleri Brännaren, vårsalong 2010









The Addo house style: New York, 1957

Mitt besök på East 49:th Street, där Addo invigde sin nya byggnad med showroom 1957, blev ett fiasko. När jag väl hittat dit var dörren låst, och den kombinerade bank och kaffeservering som på senare år hållit till där hade lagt ner verksamheten. Kanske var det ingen bra affärsidé när allt kommer omkring. En del kommentatorer på företagets hemsida uttrycker i alla fall sitt starka missnöje med att caféets baristas inte kunde hjälpa till med bankärenden.

Nåväl. Nu har konstvetaren Helena Kåberg, som i sin avhandling Rationell arkitektur skriver bland annat om Addo:s öden och äventyr i New York, kommit till assistans. I samband med avhandlingsarbetet gjorde hon och 3D-animatören Peter Wiberg en datoranimation över interiören av Addo-huset, så som det designades och inreddes från början.

Med benäget tillstånd från Helena och Peter - stort tack! - kan Norra Sorgenfri Nu presentera filmen exklusivt för sina läsare. Håll till godo!

video

söndag 18 april 2010

Sorgenfri - ett studieobjekt

Norra Sorgenfri Nu-redaktionen har märkt ett stadigt och stigande akademiskt intresse för det gamla industriområdet.

Flera studenter som skriver uppsats med anknytning till Sorgenfri har hört av sig och berättat om sina projekt. För någon månad sedan kom ett mail från Marie Janäng, som studerar på SLU:

"Just nu sitter jag och skriver en C-uppsats inom landskapsplanering (Alnarp) om odefinierade rum i staden... överblivna, oplanerade... och vilka värden de kan ha för människan bl.a. genom att de är öppna för att tas i besittning på ett annat sätt än de definierade offentliga platserna i stan... syns bl.a. i form av grafitti, skateboardramper, tält, stigar, grillplatser, odling osv osv... "

Ett ämne helt i Norra Sorgenfri Nu:s anda! Kanske kommer några av bilderna från bloggen att finnas med som illustrationer i uppsatsen.

Så kom det en förfrågan från Aida Borgéus. Hon skriver också uppsats, vid Etnologen i Lund. Vi ses en solig eftermiddag och promenerar på Stäppen. Jag, Norra Sorgenfri Nu-redaktören, har plötsligt förvandlats till Informant. Aida frågar om min relation till området och jag berättar om mitt senkomna men intensiva intresse för Sorgenfri och vad som händer här. Aida är - om jag uppfattar saken rätt - intresserad av hur husens och platsens utformning påverkar den som vistas där. Kanske också det omvända, hur den som vistas på en plats påverkar den.


På ödetomten finns det mycket intressant. Här finns spår av gångna tiders verksamheter, från rester av gamla fabriksgolv i marken till den vittrande skateboardrampen och härvorna av kabelhöljen. De förkolnade resterna av den nedbrunna hyddan vittnar om att ödetomten tills alldeles nyligen var ett hem för någon. Odlingen är ett annat exempel på hur platsen används och omformas av sina besökare, och hur platsens beskaffenhet avgör hur odlingen blir.

Jag skulle kanske vara mest sugen på att höra av de som jobbade på fabrikerna hur det var att vistas här, men det är förstås också spännande att undersöka nutiden och det nyss förflutna. Nya tider, nya människor som kommer till en plats, med nya avsikter och förväntningar.

Vi går vidare mot Addo-kvarteret. Aida har planer på att prata med någon från Utkanten, och med Gunilla Kronvall fast hon ju är på väg bort från scenen. Intressanta motpoler där - de som verkar i området och den som verkar utifrån. Men båda påverkar på sitt sätt hur platsen är och kommer att bli. Och påverkas av den, säkert.

Inte minst tiden på dygnet har stor betydelse för upplevelsen av en plats. Att promenera längs Industrigatan i dagsljus eller mitt i natten är helt olika saker. Aida berättar om hur hon en kväll gått längs Östra Farmvägen, mot Värnhem, och hur män i bilar hela tiden saktat ner och trakasserat henne. Hon kommer inte att gå ensam här igen, i alla fall inte förrän gatan gjorts säkrare och mer gästvänlig.

Jag kommer att tänka på etnologen Elisabeth Högdahls avhandling Göra gata, en jämförande studie mellan Möllevången och Kapstaden. Den handlar bland annat om platsers utveckling, om säkerhet, tillhörighet, främlingskap. Och om hur alla som i någon mening befolkar en plats konstruerar - gör - den. Ganska intressant.

Ny utsmyckning, Kvarteret Spårvägen. Informanten framträder som en skugga på bilden.

Norra Sorgenfri Nu önskar Maria och Aida lycka och välgång med uppsatsarbetet och gläder sig åt att vara en källa åt kunskapsproduktionen.

Deras uppsatser kommer så småningom - antar jag - bli sökbara på Uppsatser.se. En enkel sökning där ger idag tio träffar på Sorgenfri. Fyra av uppsatserna - alla från 2009 - har producerats av studenter vid SLU i Alnarp. Två kommer från Statsvetenskapliga institutionen i Lund, två från Blekinge Tekniska Högskola och två från Malmö Högskola/Teknik och Samhälle. Det är bara att ta del av all denna lärdom!

torsdag 15 april 2010

Avstickare: Brooklyn Bridge Park

För några veckor sedan: jag står vid kanten av en pir och tittar ut över East River mot de hopträngda skyskraporna på Lower Manhattan. Till vänster i fjärran tronar Frihetsgudinnan på sin lilla ö och till höger, alldeles i närheten, fortsätter Brooklyn Bridge in över land mot sitt fäste en bit in på Brooklyn-sidan. Från där jag står och söderut, längs East River hela vägen ner mot dess utlopp i New York Bay, är det en stor industriell hamn. En jätteanläggning med pirar ut i floden och med lagerhus längs landkanten.

Rättare sagt, det var en stor hamn. Nu är den nerlagd, inga fartyg lägger till här längre och lossar sin last. Hamnverksamheten har – i svallvågorna efter 11:e september – flyttats från det säkerhetskänsliga New York till New Jersey. Det är en strukturomvandling som heter duga. För näringsidkarna längs Atlantic Avenue har tiderna blivit svåra. Alla de hamnarbetare och sjömän som åt och drack här har försvunnit.

Det öde hamnområdet är avspärrat av höga stängsel. De flesta av de gamla nergångna lagerbyggnaderna har rivits och här pågår sanerings- och grundarbete. Något är på gång. Det vattennära läget och den storslagna utsikten kan väl bara innebära att här ska byggas lyxbostäder?

Faktiskt inte. Staden New York, med borgmästare Bloomberg vid rodret, har beslutat att här ska bli en park. Bakom mig böljar gräsklädda kullar. Här finns en lekplats där barnen kommer att gunga nästan i skuggan av Brooklynbron. När jag kommer hit en tidig morgon är det lite oklart om man egentligen får vara här. Gräsmattorna och de flesta trapporna och gångstigarna är avspärrade, parkarbetare håller på för fullt med att göra anläggningen klar. Mycket är fortfarande halvfärdigt.



Men fastän parken långt ifrån är klar är det inte svårt att föreställa sig att den kommer att bli ett landmärke i det New Yorkska stadslandskapet. Den kommer även att väcka många framåtblickande stadsplanerares intresse, då den bygger på idéer om hållbar utveckling och ett möte mellan naturen – om än konstruerad - och det omgivande urbana hamn- och industrilandskapet.

Gräskullarna är konstruerade så att regnvattnet ska rinna ner i stora underjordiska cisterner och sedan användas för bevattning. Granitstenarna till trapporna är återanvända från en bro över Harlem River. Istället för de gammaldags lyktstolpar som pryder de flesta av New Yorks parker har landskapsarkitekten, Michael Van Valkenburgh, placerat ut höga telefonstolpar med strålkastare i toppen och självklart kommer en av de gamla lagerbyggnaderna att sparas för att bli basket- och handbollshall.

Några dagar senare läser jag i New York Times att denna första etapp av parken, Pir 1, nu har öppnats för allmänheten. När allt står klart – ett projekt som kommer att ta flera år till i anspråk – kommer parken att omfatta hela 65 tunnland och ha en sträckning på ett par kilometer utmed vattnet. På pirarna kommer det bland annat att finnas volleybollplaner och fotbollsplaner. De kommer att sammanlänkas av gröna stråk för mer avslappnad rekreation.

Artikelförfattaren, arkitekturskribenten Nicolai Ouroussoff, gör en jämförelse med Frederick Law Olmsted, mannen som skapade Central Park, och hans visioner om ett grönt rum öppet för alla oavsett klass och social bakgrund. Att idag spara ut ett så stort område för alla att kunna använda - istället för att bebygga det med bostäder - är en märklighet i sig, som tyder på en medvetenhet om invånarnas behov av gröna lungor. Det handlar inte bara om ekologisk utan också om social hållbar utveckling.

I planerna ingår en eftergift för marknadskrafterna. I ena änden av parken ska det byggas ett bostadskomplex med lyxlägenheter och i den andra ett hotell. Lösningen är till för att staden ska kunna finansiera underhållet av parken. Ouroussoff uttrycker en viss oro för att privata intressen ska få för stort inflytande. Men byggandet av bostäder i gamla hamnområden behöver inte betyda att områdena blir exklusiva för de boende. Västra Hamnen i Malmö är ett exempel på hur stadens del i exploateringen - i en grön och offentlig front mot vattnet - blivit en investering som fallit väl ut. Hittills har bryggorna och parken utvecklats till en plats som utnyttjas av Malmöbor även från andra delar av staden.

Tänket bakom Brooklyn Bridge Park är ändå det omvända jämfört med Västra Hamnen i Malmö, Hammarby Sjöstad i Stockholm och Norra Hamnen i Helsingborg – områden där byggande av bostäder för de bättre bemedlade kom i första hand och eventuella offentliga rum kommit på köpet. Det ska bli intressant att följa fortsättningen och vad parken kommer att innebära för den här delen av New York City. Kanske finns här också inspiration att hämta för landskapsarkitekterna som ska utforma parken i Norra Sorgenfri, vad gäller idéerna om hållbar utveckling?

Road to somewhere

lördag 10 april 2010

Odlingar på Stäppen (vårtecken III)

På Stäppen, den stora ödetomten i Kvarteret Brännaren, har en odling påbörjats. Den är ambitiös. Bäddarna har grävts ut i den hårda marken och kantats med återvunna tegelstenar från trakten - kanske från den raserade skateboardrampen, som i sin tur byggdes av rivningsmaterial. Här fanns några bäddar sedan tidigare, uppgrävda innan vintern. Nu måste odlarna ha återvänt så snart tjälen gick ur marken.

Man får anta att något såtts här. Av vem? Och vad? Spänningen stiger. Gerillaodlarna har tagit nästa steg i uppodlingen av stadens övergivna platser.

torsdag 8 april 2010

måndag 5 april 2010

Gunilla Kronvall slutar!

Gunilla Kronvall har varit Malmö Stads projektledare för utvecklingen av Norra Sorgenfri från att projektet låg i sin linda. Men snart är det slut med det. Gunilla har fått jobb på ett av stadens större arkitektkontor, givetvis på avdelningen för stadsplanering. Framåt sommaren lämnar hon Stadsbyggnadskontoret och industriområdet åt sitt öde. Inte utan saknad, säger hon. Och vad jag förstått av det lilla jag träffat henne är hon en person som tar sig an sina projekt med engagemang. Norra Sorgenfri har ju på sitt sätt varit hennes skötebarn.

Som projektledare har Gunilla haft rollen att leda visions- och utvecklingsarbetet från stadens sida. Småskalighet och mångfald har varit honnörsorden. Hon har också lagt mycket energi och tid på att arbeta upp kontakterna med Sorgenfris många privata fastighetsägare och presumtiva bebyggare, säkert en grannlaga uppgift för att jämka samman visionen med exploatörernas önskan att maximera sina vinster.

Det är alltså en viktig aktör som nu lämnar scenen. Så är det – människor kommer och går. Gunilla säger att Stadsbyggnadskontorets och Malmö stads vilja är att fortsätta utvecklingsarbetet med en ny projektledare. Den personen kommer att ha en nyckelposition i frågan om hur framtiden ska bli för Norra Sorgenfri. Detaljplanearbetet har kommit olika långt i olika kvarter, samtidigt som eventuella byggherrars intresse för att prospektera så sakteliga tycks börja vakna.

Stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson säger i en kommentar till Norra Sorgenfri Nu att Gunillas avhopp kommer att innebära ett avbrott i arbetet. Men, fortsätter han: "Jag ser Norra Sorgenfri som ett av de viktigaste uppdragen hos oss just nu så vi anstränger oss lite extra för att hitta en bra tronföljare. Vi har några stycken. Det som är viktigt i Norra Sorgenfri är ju också att fortsätta det breda arbetet mellan förvaltningarna och senare även få en god dialog med de byggherrar som skall bygga på området. Vi hoppas ju också på ett stadsbyggnadsforum eller liknande i garagen."

Så arbetet från kommunens sida kommer att fortgå. Det blir inte mindre spännande att följa, när nu Gunilla ska ersättas av en ny projektledare. Fortsättning följer!

Läderfabriken 1987 - 89

Det kom ett mail från Lars Embäck, konstnär med ateljé i Addo-huset. Lars har varit verksam länge på Sorgenfri, redan på den tid då Ateljéföreningen ADDO:s föregångare Läderfabriken höll till i den gamla - ja, just det - läderfabriken på Industrigatan. Detta var i slutet av åttiotalet.

Under en period bodde Lars i fabrikens disponentvilla tillsammans med bland andra konstnärskollegan Marianne Andersson. Lars och Marianne har gjort en film om epoken Läderfabriken, som finns att se här.

En pusselbit till i historien om industriområdets omvandlingar. I texten som finns i filmen skriver Lars och Marianne bland annat att läderfabriken efter att ateljéföreningen fick flytta ut användes som övningsplats för brandförsvaret. Innan den brann ner, vill säga.